snabel@nn

Tänk att det är så lätt att ta hand om naturen. Jag tror jag ska prova det hemma.

Nya EU-regler för vad man får ha med sig i handbagaget började gälla igår. Om någon missat det så är det alltså numera så att det finns en begränsning på vad man få ha med sig i flytande form i handbagaget. Varje behållare får rymma max 1 dl och de ska tillsammans få plats i en genomskinlig återförslutningbar (OBS!) plastpåse. En burk läsk går alltså bort, vattenflaskor, hårprodukter mm likaså.
Vi lyckades hitta några mini-flaskor med drickyoghurt. Två stycken fyllde nästan upp hela plastpåsen.
På flygplatsen i Faro hade man laddat ordentligt med extra personal som hjälpte förvirrade resenärer att kolla och förpacka saker som de hade handbagaget.
I mitt stilla sinne tänkte jag på att det kanske är läge att köpa aktier i något företag som gör återförslutningsbara 1-liters plastpåsar, och att vi snart kommer att se Coca-Cola i 1 dl burkar...

Idag har vi legat hela förmiddagen vid poolen. Meija har badat och jag har slängt i Hanna i vattnet 2 gånger. Mamma - Hanna 2-0. :-) 

Igår (onsdag) var det regnigt. Vi passade på att shoppa (igen) och Meija tränade pappa på att åka rulltrappa. Snart kan han nog åka själv :)!

Om bloggreklam tycker jag inte :(.
Dags att byta blogg tror jag.

Vi har tagit många bilder på Meija. Säkert flera hundra gigabyte. Många bilder är ganska dåliga, vissa är rätt bra och några få blir riktigt speciella.
Den här bilden tog jag nere på ett strandcafé vid Señora da Rocha i tisdags. Meija satt och spexade och gjorde grimaser och så plötsligt spände hon ögonen i mig samtidigt som hon pekade på kameran.
Fingret blev suddigt nere i högra hörnet, men blicken var knivskarp.
Fin bild tycker jag.

Meija har varit i Portugal fyra gånger, denna inräknad. Första gången var hon tre veckor, andra gången 3 månader och i fjol fyllde hon 1 år här nere. Varje gång hon varit här har hon gjort något för första gången. Badat i handfat, skrattat och tagit sina första steg. Igår var vi tillbaka till fnac - en elektronikbutik på Shopping Algarve där hon provade på hur det var att gå utan att hålla i sig för första gången i fjol.
Den här gången gick det bättre. Vi undrar redan över vad som ska bli första gången-grejen i år.

Resten av måndagen slappade vi och badade nere i poolen. Dagen efter, sista dagen i oktober, på tisdagen, drog vi ner till stranden vid Señora da Rocha. Solsken, varm sand och härligt glest med folk. Vilken skillnad mot när vi var här i juli, då klev man över folk för att ta sig ner till vattnet.
Havet är varmare än poolen, och faktiskt kändes det inte mycket kallare än det gjorde på sommaren. Hanna och Ida snorklade, Ken tränade crawl och jag plaskade runt på våran stora gröna badring. Meija sov :).

Karin har hotat med att ta bort mig. Så nu måste jag börja blogga igen. Som tur är är det dags för en resa igen, semester den här gången.
Hög tid för semester. Det blev ju egentligen ingenting i somras. Jag jobbade, Ken jobbade, Hanna passade Meija och Ida var ute med kompisar. Ingen tid att göra nåt tillsammans.
Nu är jag dessutom jättehostig sen tre veckor tillbaka, och Hanna med. Meija har feber stup i kvarten. Så det kanske är dags att exportera lite svenska virusar och bakterier, eller åtminstone ge dom en värmechock.
Så var vi på väg dårå. Mot Portugal och lite sol på våra hösttrötta kroppar.
Den där timmen som vi fick tillbaka när det blev vintertid förlorade vi raskt när vi skulle upp till taxin som gick 04.30. Men vad gör väl det. Nu får vi sova!

Ibland undrar man hur folk tänker egentligen.
Idag när jag skulle resa tillbaka från Skövde så hade det tåg som var före "mitt" gått sönder, och stod kvar inne på stationen. Det innebar att alla som rest med det tåget fick lov att flytta över till det tåg som jag var inbokad på.
När jag kom fram till min plats så var det redan upptagen. Det händer ju ibland att folk reser utan platsbiljett, så jag påpekade lite försynt att jag var inbokad på den platsen. Varpå jag fick höra att "Det är jag med! Jag reste med det tåget som gick sönder och jag tänker INTE flytta på mig."

Hm.. Okeeej? Vad betyder det? Att jag ska stå? Eller att jag ska ta nån annans plats och vägra flytta på mig? Eller??

Jag sa bara - Jaha, då står jag väl här tills konduktören kommer då!
- Ja gör det du, sa hon.

Undrar om det bara är jag som är mesig eller väluppfostrad eller vad det är...men jag skulle faktiskt ALDRIG låta min egen "olycka" drabba någon annan på det sättet. Om jag varit i hennes situation så hade jag väntat för att se vilka platser som faktiskt fortfarande var lediga och satt mig där. Det är ju trots allt hon som är extrapassagerare på det här tåget, inte jag?? Eller är det nåt konstigt med mig som tänker så?

Sen hade jag iallafall turen att enkelsätet tvärs över gången var ledig så det gick ingen nöd på mig. Men jag tycker fortfarande att det är ett jävla märkligt sätt att bete sig på.
Som bestraffning tog jag ett kort på henne :-). Sur-XXXX-an.

Har varit i Skövde i 2 dagar, på företagets årliga Djurhälso- och utfodringskonferens. Hade flyt vid biljettbokningen, så jag fick tag på en förstaklassbiljett t.o.r. som faktiskt var billigare än 2:a klass. Vilket fick till följd att jag kunde jobba/surfa utan problem (hade ström vid platsen också). Djupt koncentrerad på detta missade jag att tåget stannade i Skövde och det var först när tågtaxin ringde och undrade var jag höll hus som jag insåg att "tåget gått". Så jag fick leta rätt på konduktören som var snäll nog att se till att jag fick en gratis resa t.o.r. Alingsås...
Det regnade för övrigt där med.

Så har då kursandet börjat. Jag ska lära mig lite mer om nätverksanalys hade jag tänkt. Då kan man rita såna här kuliga bilder. Det här är t.ex. en hypotetisk bild över ett nätverk mellan kobesättningar (ifall det inte framgår direkt :-). ) När man väl har sina data på plats så kan man analysera nätverket för att få reda på t.ex. vilken "aktör" som är mest central (vilket kan uttryckas på ett gäng olika sätt) och som kan komma att spela en stor roll ifall man får ett utbrott av sjukdom. Till exempel.
Metoderna kommer från sociologisk forskning och har bland annat använts för att analysera organisationer, spridning av information (inkl skvaller) och fotbollsmatcher. Och mycket mycket mer. Baconfaktorn är för övrigt också en form av nätverk.
Igår kväll degade jag framför tv:n på kvällen - borde ha jobbat, men fastnade framför Law and Order och JAG.
Idag var jag ute och åt middag med gänget här ovanför; Emma, Maria, Nils och Anouk. Vi hade beställt krokodil- och kängurufajitas, men när killen kom för att servera sa han "Beef and chicken fajitas?" Nej sa vi, vi ska ha krokodil och kyckling. Han hummade lite, gick in i köket, kom ut direkt igen att han bara hade sagt fel, det var krokodil och känguru. Sen när notan kom så stod det iallafall Beef and chicken så  vem vet väl vad det var egentligen. Jaja.

Torsdag var det dags för presentation nr 1. Det gick bra (även om jag själv egentligen inte gillade det jag presenterade). Torsdag var också dagen för avslutningsmiddag. Den hölls på konferenscentret, i andra halvan. Den som egentligen är en sportarena. (det är en "ganska stor" anläggning). Jättefint dekorerat var det! Dom hade knutit fast heliumfyllda ballonger, i australiensiska färgerna, längs en fisklina typ. Och ställt en sån på varje bord, med en tyngd längst ner förstås. Coolt. Sen hade dom laddat med ett liveband som var riktigt bra, tajta och ingen sursång heller. Och så spelade dom en massa godis som typ Play that funky music och andra Ann-favoriter. Så redan innan middagen var slut så var folk upp och dansade. Som förväntat så blev jag kvar på dansgolvet tills dom slutade spela. Sjöblöt av svett förstås, härligt! Och eftersom jag skulle hålla föredrag igen dagen efter så blev det bums i säng. Jaja.
Fredagen började strax efter 6, för jag kände att jag var tvungen att kolla igenom några av slide:sen i en av PP-filerna och fundera över hur jag skulle förklara dom.
Föredragen gick bra, hade publik trots att det var morgon efter dagen före. Efter förmiddagskaffet satt jag chairman på en session och SEN var mitt ansvar klart för den här gången :D!
Efter sista föredraget var den lite hejdådrinkar och sen gick alla hem till sitt. Jag gick hem och blippade, sen drog jag ner på stan och köpte med mig lite kinamat som jag käkade framför datorn. Också ett sätt att fira födelsedag :).

Idag när jag skriver det här har det hunnit bli lördag kväll. Idag åkte jag upp med två argentinare, Javier och Gustavo, till Kuranda. Bussen kom och hämtade oss 8.30, och skjutsade oss till Caravonica terminal, där linbanan som skulle ta oss upp till Kuranda, "Skyrail", börjar. Linbanan går precis över topparna på regnskogen i Barron Gorge National Park (som för övrigt är en del av World Heritage). På två ställen fick man stanna till och kolla in stryparfikusar, wait-a-while-palmer och diverse överväldigande växtlighet.


Sju kilometer senare var vi uppe i Kuranda, en lite by mitt ute i regnkogen och med otroligt mycket atmosfär. Kanske var det därför som det var ett tillhåll för hippies in the good old days, och faktum är att det fortfarande var en hel del hippiekänsla över utbudet i alla små affärer och stånd som omgav huvudgatorna. Mysigt och (f)lummigt liksom.
I Kuranda besökte vi "Wildlife experience". Det var egentligen tre olika "djurupplevelser", alla skötta och ägda av privatpersoner. Det bästa var nog The Butterfly Sanctuary. Svårt att beskriva det, men det var bland annat en stor voljär fylld med fjärilar av alla slag. Och inga små, utan sådana som är några decimeter över vingarna. Och otroligt vackra. Vi hade dessutom en superbra guide som berättade för oss i livfulla ordalag om hur de skördar fjärlisägg för vidare kläckning varannan timme, hur fjärilarna har artspecifika plantor som de lägger ägg på (för att larverna ska få rätt sorts föda), hur metamorfosen från larv till puppa till fjäril går till, hur det är vingarnas hållbarhet som bestämmer fjärilarnas livslängd, hur honorna söver hannarna när de parar sig - ifall det skulle komma ett rovdjur så kan hon flyga iväg med honom utan att han gör motstånd...och en massa mer.

Sen passade jag på att krama en koala också. Sienna heter hon och är 1,5 år. Ullebulle!



Resan hem gick med Kuranda Scenic railway som också är värd ett eget kapitel. Ursprungligen byggd för att frakta arbetare upp till Barron Gorge för att ta hem timmer och bygga kraftverk, men idag renoverad och omgjord till att frakta turister istället. Bron på bilden är nog en av Australiens mest fotograferade, den är byggd på 1890-talet och heter Stoney Creek Bridge. Man ser Stoney Creek Falls i bakgrunden.
Fin dag! Men nu är klockan mycket, och jag ska gå kurs imorgon...

I tisdags kväll låg det en bibba med papper innanför dörren till rummet. Visade sig att det är dags för folk- och bostadräkning i Australien. Alla som bott här natten mellan 8 och 9 augusti i år skulle räknas.  Inklusive hotellgäster.
Sagt och gjort. Lydig som jag är fyllde jag i alla frågor som var relevanta. Efter att jag hade förklarat att jag inte var arbetslös fick jag frågan "How did you get to your workplace last week?" Hmm. Jag flög ju hit. Valde alternativet "Other" och förtydligade med "aeroplane".
Dom frågade också om hur lång restid jag hade till jobbet. Få se nu. Två plus 12 + 12 + 8. Det blir 34 timmar.
Barnomsorg var också på tapeten. Jag kryssade i att jag hade betalat någon för att ta hand om mitt barn (Hanna dårå).
Avslutade med att högtidligen underteckna och intyga att National Archives of Australia får lagra mitt namn och min adress och göra dem offentliga om 99 år. Helt OK tycker jag.

Idag var det en mellandag i programmet. Mycket bra keynote på morgonen, men sedan var det förhållandevis lätt att avstå från presentationer och sätta sig och jobba istället. Lade ett par timmar på mina presentationer efter lunch och sen var det en kul paneldebatt om Global surveillance of emerging infections som jag lyssnade på.
När programmet var slut för dagen var det gratisdrinkar innan vi drog iväg med buss till "Tjapukai by night". Vad var det då? Tja man kan väl kalla det ett kulturevenemang...det var lite som en föreställning med aboriginer i alla roller. Började hyfsat coolt med suggestiv dans och eld men sen gick vi in och åt och då hade de en show under middagen som var rätt patetisk. Slutade med att de sjöng "Proud to be an aborigine" - falskt.
Efter middagen var det utslussning via souvenirbutiken. Med andra ord: hela evenemanget luktade turistfälla.
Men stenläggningen utanför huvudingången var fin!

Imorgon bitti är det möte med Editorial Committee för Preventive Veterinary Medicine (en tidning). Klockan 6.30. Kom inte och säg att det är semester att vara på konferens.