Taxfrossa
Mmmmmmm....mysigt!
Noa ockuperade hundkorgen när han var vaken och hundkudden när han sov.
Mamma och Gunnar var också på plats så vi fick se deras nyinförskaffade "lilla" sommarstuga som ligger någon km längre bort. Jättemysigt "litet" hus med en massa skrymslen och vrår och uthus.
Mor och Gunnar har precis flyttat från hus till lägenhet och jag har förstått att det där med att göra sig av med grejor har varit en seg process. När sen det här huset dök upp så misstänker jag att det - förutom att det ligger fint till och passar bra ihop med Gunnars befintliga ägor - också är en välkommen lösning på prylproblemet. Det finns så fantastiskt mycket utrymme att mamma skulle kunna få in två Västeråsvillor utan problem.
Plus några barnbarn kanske ;-)?
Dagens kvasipsykologiska teori
Det är rätt häftigt med den här medfödda drivkraften att komma framåt, upp, längre, högre. Att pusha gränser. Ha pannben. Och att det faktum att någon annan försöker hindra en antagligen betyder att det man försöker göra är j-ligt intressant, kul, spännande och verkligen värt att utforskas.
På nåt är det människans främsta och sämsta egenskap i ett och samma paket.
Det som får oss att landa på månen är i grund och botten samma drivkraft som får oss att knarka eller svälta ihjäl oss.
Min, antagligen förenklade, psykologiska teori är att det som avgör om det går den ena eller den andra vägen ligger i självkänsla, inte att förväxlas med självförtroende. Har man god självkänsla kommer man att kunna göra underverk och ha jättekul med den här drivkraften. Har man låg självkänsla men gott självförtroende kan det leda till att man gör fantastiska saker men samtidigt knarkar eller svälter ihjäl sig för att man inte förmår uppskatta sin förmåga. Och om man vuxit upp under sådana förhållanden att både självkänska och självförtroende är i botten så kan den här drivkraften bli fruktansvärt destruktiv.
Tonårsperioden är i grund och botten är ganska läskig för det är då allting drar iväg åt det ena eller andra hållet. Jag tror det är avgörande att man som förälder har lyckats ladda in kärlek, kärlek och "du duger", i handling lika mycket som ord, tillräckligt mycket för att övertyga den lilla att han/hon kan tackla motgång lika bra som medgång, innan dörren bokstavligen stängs nån gång där i 12-13-årsåldern.
Om man dessutom lyckats uppmuntra knodden till att testa sina förmågor och faktiskt inse att dom bär, så har man antagligen gjort det som går. För sen rasslar dom ju iväg och ska själva få fason på sina spretiga känsloliv och forma det till nåt som dom kan kalla sig själva. Och då kan man som förälder inte längre göra något åt ett dåligt grundarbete.
Samtidigt är ju ungdomar jättehäftiga - kloka, kreativa, inspirerande - allt är möjligt och dom börjar se och utnyttja möjligheter själva, driva frågor, förändra världen.
Så när sker stagnationen? När fastnar människan i ekorrhjulet och varför går åren utan att man gör något åt en situation som man inte är nöjd med? Uttråkad, lågavlönad, misshandlad, kränkt borde ju ingen behöva vara någon längre tid. Iallfall inte om man nollställde verkligheten och hittade tillbaka till den där drivkraften som en gång i tiden fick en att resa sig upp på två ben.
Och allt detta bara för att Noa börjat krypa uppför trappan :-)
Varför barn är en egotripp
Du-e-snälast-övär he-la-jorklo (sen tog papperet slut..)
Ett exempel på sånt som Meija producerar i mängder just nu, hon har kommit på att det egentligen är rätt lätt att skriva. Det är bara att lyssna på hur dom låter, orden man ska skriva.
Tack Magnus o Brasse o Eva!
Soldyrkan
Har kallat på Mirakelmannen för att få tillbaka sol och värme. Han säger att han har 100% success rate på just den här övningen, men att det tar några månader innan det slår igenom.
Vi får väl se. 
Mirakelmannen
Lite jobbigt var det eftersom jag för ovanlighetens skull verkligen behövde vara kontaktbar; hade just svarat ut resultat från en studie som jag håller på med och det var möjligt att det kunde komma frågor både från djurägare och lokalpress.
Och kanske ville jag skicka nån julhälsning eller så.
Inte hade jag kopierat mina kontakter någonstans heller så jag hade inte ens telefonnumret till mina döttrar.
Hur som helst - jag gav upp vad gällde telefonen och riktade in mig på att skaffa en ny. Det var en Nokia N73 som aldrig hållt vad den lovat hur som helst, så det var väl lika så bra.
Meddelade mina arbetskamrater hur läget låg, och fick då förslaget att jag skulle ta över ett abonnemang som lämnats av min företrädare och som ingen använde. Har hittills använt min privata mobil i jobbet men OK, jag kunde väl tänka mig att sluta med det. Men det mest akuta var ändå att fixa en ny telefon att stoppa in SIM-kortet i så att jag slapp låna Kens stup i kvarten (och ofrivilligt sabba hans inställningar varje gång jag stoppade i det).
Ute på jobbet rotade vi runt och hittade två kvarlämnade mobiler. Den ena funkade inte (laddade inte) och den andra var operatörslåst till Telia.
Surrender. Vi var på väg till Norge för att äta julmat och jag insåg att jag fick ta tag i problemet när jag kom hem igen.
Väl hemma efter ett par dagar i grannlandet kom Ken och såg lurig ut och bad mig prova att sätta på min mobil igen. Provade. Och ??!!?? - det funkade?
Hur i h-e??
Jo då hade husets healer tagit en köksmagnet och stoppat in där batteriet brukar sitta, och dragit över telefonen, så där lite mumbojumbo-new age style. Och hepp, så funkade den igen!
Ett problem mindre, hurra :D!
Enda tråkiga var att jag verkligen sett fram emot att skaffa en iPhone :/.
Men nu får det väl vänta ett tag till.
Mirakelmannen
Dominoeffekt!!
Vår ganska nya Samsung-TV med inbyggd digitalbox och full HD har visat sig vara inkompetent att hantera den nya tekniken. Dvs när vi försöker titta på kanaler som sänds i HD så får vi veta att "HD stöds ej".
Efter lite research fick jag upplysningen att jag behövde byta CA-modul, från en som bara stöder MPEG-2 till en som stöder MPEG-4. Så idag när vi var på Elgiganten passade vi på att köpa en sån, med Robert på och allting. Då kan det ju inte gå fel.
Tyvärr visade det sig att det inte räckte med det. Med hjälp av Roberts lilla guide (som vi kanske skulle konsulterat först) kunde vi konstatera att den inbyggda digitalboxen i sig själv är otillräcklig. Vi måste alltså köpa en extern digitalbox till vår TV med inbyggd digitalbox. Kuuul!
Hur som helst. Efter att ha åkt till Elgiganten, köpt nytt kort, tagit ut det gamla modulen, satt i den nya, provat igen, misslyckats och sen gjort lite mer research så insåg jag att det var nog lika bra att lämna tillbaka den nya modulen. Och lika bra att plocka ut den på en gång.
Ken satt och kollade på Departed men eftersom det var reklam precis så bad jag honom stänga av TV:n så jag kunde byta tillbaka till den gamla modulen.
Ut med nya modulen, ut med Boxerkortet, in med kortet i gamla modulen och så in med den lite på känn.....
PLOPP!
F-N! Modulhelvetet trillade IN i TV:jäveln!!?
Ken trodde först att jag skämtade. Men i mörkret bakom TV:n lyckades jag med det omöjliga att komma liite vid sidan på spåret där CA-modulen ska sitta. Och där var det förstås bara ett stort hål.
Så den goda initiala ambitionen att lösa våra HD-TV-problem slutade med att vi fick mecka loss baksidan på TV:n... 
Glaaad....inte :)
Sensmoral: Här finns det många "om inte..." som bl.a. kunde ha gjort att Ken fått se hela Departed. Och om något kan jävlas så gör det det!
PS Ken kollar på Watchmen istället.
Nytt decennium
Happy New 2010!
Jag hann med ett sista pass på Friskis på förmiddagen, kändes som ett lutherskt korrekt sätt att avsluta året. Lite kul att se vad det är för folk som kommer dit en sån dag, bara en massa gamla sega trotjänare :]...
Och för en gångs skull visste vi vad vi skulle göra på nyårsafton. Både var vi skulle vara (på Tegelviksgatan 47) och vad vi skulle ha med oss (förrätt).
Otroligt god middag i trevligt sällskap blev det, så tolvslaget firades på välfylld mage med utsikt över södra Söder. Fina fyrverkerier, enligt uppgift mindre än vanligt men fullt tillräckligt.
Jag glömde att avlägga mitt vanliga nyårslöfte, men Ken och jag lovade iallafall varandra att nu, NU så ska vi inte farta runt så mycket i sommar, utan bara vara hemma... det har vi pratat om i nio år typ så vi får se hur det går.
I fjol visste jag ju ganska väl vad jag skulle ägna större delen av året åt, och det kändes ju väldigt bra då.
2010 är ett mer oskrivet kort men det ska bli spännande att se vad som händer. Noa ska ju börja på dagis och Meija i förskoleklass på Malmaskolan. Ida går in på sitt sista år som tonåring och tar studenten, Hanna slutar skolan och ska bestämma vad hon vill göra på gymnasiet. Ken ska ge ut sin bok och jag tänkte att jag, jag ska göra skillnad. Typ.
Nästa år ska jag få tänder tänkte jag.
Vi sov över på Tegelviksgatan och hade en skön sen start på dagen, tog en liten promenad, åt mumsig pizza.
Meija fick en feministisk Barbiefilm av Karin o Matte, om fyra kvinnliga musketörer som räddar prinsen. Hon hann se den tre gånger innan vi åkte tillbaka hem. En riktig hit.
Vinterpromenad upp till Fåfängan.
Väl hemma degade vi i soffan, jag sov så mycket jag kunde och försökte få bort mat-vin och sömnbrist-känslan bakom pannbenet. Det gick bra. Vi slutade dagen med att komma på oss själva med att sitta och titta på Gladiator som vi båda sett flera gånger + att vi har den på DVD. Dags att ta fram fjärrkontrollen och säga god natt.
Det händer saker hela tiden när man är liten. Noa började ju så smått att släpa sig runt före jul. Nu kravlar han i full fart, sätter sig upp (det lärde han sig i Norge) och sitter också på knäna. Han når högt, och vill nå högre. Jättenyfiken på allt och hela tiden. Gillar mat och är glad för det mesta. Inga tänder än, bara "kött-tänder" som Meija kallar det.
Anledningen till varför badrumsskåpet är geggigt längst ner...
Det är lite lustigt med decennieskiften och andra hållpunkter i tiden. Det ger perspektiv och kan ge en lite hisnande känsla. För ett, tre, fem och till och med tio år är ju inte så mycket. Men om man tänker tillbaka i tio-årssteg så är det som att se sig själv i helt olika världar. På nyårsnatten för tio år sen så stod jag på Djurgårdsbron tillsammans med en massa skydivers som hade trängt in sig i Fredrik Erlandssons lilla lya på Strandvägen. Inte visste jag då att jag redan året efter skulle träffa pappan till min nästa kull med barn, ytterligare ett år senare skulle vara klar med min avhandling, sen köpa hus, få en kotte till, resa kors och tvärs i världen, byta jobb, få ytterligare en knodd.
Och allt detta med samma lilla gröna bil.
Gott nytt år på er allesamman, och välkomna till 10-talet!
På tur till Norge
På annandagen brukar mor min bjuda på julmiddag, English style. Men det här året blev det Norwegian style istället. Den 26e på morgonen tog vi flyget till Oslo, svängde förbi Johan Castbergs gate och lånade tante Ingvilds fina Audi. Sen brassade vi ner till Halden, till Besta och Svein i Fjellstua 17. 
Taggad till tusen! Eller till Oslo.
I år fick hela norska släkten samma julklapp som jag och tjejorna fick av Ken, dvs diverse vaccin, malariatabletter, vattenreningstabletter, avmaskningsmedel och sånt. Vi fick å andra sidan superfina presenter av norska släkten så jag kände mig lite kluven mellan "det ideella" och "det materiella". Helst skulle man vilja ge både ock eller inget alls, eller att alla gav samma. Fast varför vet jag inte riktigt. Jag kanske är lite konservativ. Och samtidigt tycker jag att det vore skönt att avskaffa hela julklapperiet. Utom för barnen dårå. 
Det hade kommit lite snö i Oslo under natten till annandagen.
Noa skötte sig exemplariskt inför släkten på dagtid, och var ett litet monster nattetid. Vilken tur att jag älskar små monster.
Dagen efter annandagen behövde vi fylla på barnmatsförrådet. Men den 27e var ju en söndag, och vi var i Norge.
Akkurat.
Vi fick ta bilen till Sverige och handla i Svinesund. Passade på att köpa lite klassiska redan-sedda filmer också, som Trainspotting och A Clockwork Orange.
Vi stannade till på gamla Svinesundsbron också, och hoppade lite fram och tillbaka mellan Sverige och Norge. 
Sverige, Norge och en liten "brobyggare" i mitten.
Vi var upp till fästningen också. Alldeles för lite kläder hade vi, annars hade det varit kul att stanna och åka pulka tillsammans med alla jullediga Haldenbarn. Men vi hann kolla utsikten iallafall. 
Bestas och Sveins hus!
På flyget hem, innan start, så kroppsspråks-bondade Meija med en liten kille som satt några säten längre bak på flyget. När vi väl tagit av och Meija satt och kollade på film på Ipod:en så kom han fram till oss med en hoprullad servett som han hade skrivit nåt på.
En liten kontaktannons.
Sen lekte dom för fullt tills vi skiljdes åt efter bagageutlämningen.
Kalle-koma
Efter att ha varit vaken till halv två med att baka vörtbröd och fylla julstrumpor (schhhhh, hemlis!) så blev jag väckt halv sju av Noa som inte hade nån som helst förståelse för att jag ville sova längre.´
Det blåa ljuset i trädgården är vår nya ljusslinga som gör att Kantarellv 21 syns bäst i Norby.
Jag tog ett stort beslut i år och det var att Piff-och-Puff-ljusen som hängt med ända sen dom stora tjejerna var små skulle få sluta sina dagar. Anledningen var både att dom blivit ordentligt kantstötta, nästan så att det var lite svårt att se vad det skulle föreställa. Plus att dom i brist på spiselkrans "alltid" stått på tjock-TV:n och nu är det ju ett tag sen vi hade tjock-TV och jag har inte hittat nån bra ersättningsplats.
Sagt var. Imorse tände jag på Piff och Puff, vilket ledde till ett ramaskri från Hanna när hon såg stearinhögarna med flytande ögon i och insåg vad det var. Det är hårt att växa upp. Och Hanna har haft det extra jobbigt i år eftersom jag också missat att köpa chokladkalender till henne.
Smälta ekorrar.
Min mobiltelefon kraschade på morgonen tyvärr så jag tullar lite på Kens för att kolla alla sms och se om någon ringt. Att den kraschade var väl lite av en tanke eftersom jag är i stort mentalt behov av en iPhone. Men jag tror jag har förlorat alla mina kontakter och det känns väl sådär.
Frukost med skink- och senapsmacka på nybakad vört mmmmm lika gott varje år. Ida och Hanna skulle iväg och fira julkväll med far sin så vi körde merparten av klapputdelningen på förmiddagen. Micke Persbrandt kom förbi och meddelade att jag gett 90 förpackningar malariatabletter till bättre behövande, vilket kändes bra som balans till all choklad och pedikyr som jag kommer att åtnjuta framöver.
Ullebullen går loss på paket från Besta i Norge/Portugal.
Noa tyckte det var superkul med allt papper och alla snören och han har dessutom tränat HÅRT på att krypa, så hårt att han missat att dra omkull granen och tugga i sig julbocken faktiskt.
Julmaten kan man ju både ha och vara utan, men det var gott med Jansons i allafall. Och trots att jag försökte äta lite lagom så var det helt omöjligt att inte somna till Kalle Anka. Jag sov jättegott, och missade det mesta.
Det var inte första gången och det känns tryggt att det sänds igen nästa år.
Nu har Noa somnat, Meija är fortfarande i högform och själv känner jag mig redo för lite glass faktiskt. Ben & Jerrys Half Baked.
God Jul!
Julverkstad
Kvar är skinka, vörtbröd och pynt, och det fixar vi imorgon.
Marsipangodisar, chokladtryffel och kokostryffel. Ute i kylan står knäcken, på bänken ligger pepparkakor och kolafylld choklad mmm..
Å fan
Noa växer och kravlar runt, och Meija har haft svinkoppor. Annars är allt som vanligt på mig, allmäntillstånd ua, äter, sover, bajsar osv.
Idag fick vi nya fönster i halva huset också, det var najs. Fick lov att plocka ner gardinstänger/skenor så det blev ju en god ursäkt att hänga upp julgardiner.
Nu ska jag se om jag hittar nån bild också för att bevisa att vi lever.
Mamma och mammas ullebulle
Halvvägs till året
Lite äldre, lite tunnhårigare. Det brukar ju gå åt det hållet.
Nu går det bra att sitta också. Mycket roligare än att ligga.
Tjock är han fortfarande, 9,2 kg för några dagar sedan, 66 cm lång. Meija var lika lång och 2 kg lättare vid samma tidpunkt.
Svanslös lördag och räddade av Kärlekssmurfen
I lördags kom familjen Franzén och hälsade på. Det blir alldeles för sällan känns det som, så vi passade på att börja tidigt på eftermiddagen med att kolla in Pelle Svanslös hus. Gråväder ute var det, så det var ganska fullt med ungar - lite av ett riskprojekt så här i svininfluensatider. Men vi kastade oss med hull och hår in i barnsmeten och ungarna fick bonda lite bland alla leksaker innan vi drog hem till Kantarellvägen och fixade käk. 
Ester passade på att bli målad som en katt. 
Meija Gräddnos.
Vet inte om det var kuddarna i Svanslös-huset, stockholmsvirus eller något snorvalp på Friskis och Svettis, men Noa har nu blivit av med sin snuv-mödis. Han inträdde i de infekterades skara natten mellan måndag och tisdag. Näsan rann och han hade svårt att suga på nappen.
Nu hör det ju till saken att Noa är en gosse med mycket jämnt och gott humör. Han klagar sällan. Gillar att vara med. Men nu känns det som vi fått träffa hans alter ego, Mr Hyde. Noa är inte go att tas med när han är snuvig (kanske är det första manliga tecknet?). Han har väl aldrig hållit sina föräldrar vakna så pass mycket och två nätter på raken dessutom.
Igår natt vaknade han runt fyra och blev bara argare och argare. Vid 5.15 var vi smått desperata - hade provat allt. En plötslig ingivelse, och Ken grabbar den lilla kärlekssmurfen som ligger ovanpå sänggaveln. Det är en liten smurf som jag fick på McDonalds en gång för länge sen och som vibrerar/kurrar om man drar ut hjärtat som den håller i. Ken tar denna lilla smurf, sätter den mot Noas rygg och drar. Kurrrrr. En gång till. Kurrrrrrr. Noa tystnar, förvånad. Försöker samla sig till ytterligare ett yyyl, men - kurrrrrr. Efter ett antal kurranden är han avslappnad och lugn och går att lägga ner i sängen igen. Ken står beredd och kurr-kurr-kurrrrar några gånger innan vi känner oss lugna med att han somnat om.
Mmmmm...Krrrrrrrrrr!
Pust! Kärlekssmurfen for president!!
Kära återseenden och sliding doors
I år är det 25 år sen jag påbörjade min veterinärutbildning tillsammans med ett 60-tal andra glada själar. Efter något år var det dags att hitta på ett kursnamn och för oss blev det "Panta Rei" - Allting flyter. Det gjorde det ju på den tiden, på många olika sätt. Utbildningen är 5 1/2 år, en lång tid när man är 19 som jag var då. Hinner hända mycket på dom åren. Några var betydligt äldre, hade tidigare universitetsutbildningar, barn, hundar och hästar. Men det här var väl första gången som det blev väldigt tydligt för mig att åldersskillnaden sitter mer i huvudet än i kroppen. Det fanns små tanter som kom direkt från gymnasiet, precis som det fanns coola tjejer och killar som var 30+ och hade tränat delfiner och forskat på orangutanger i sina tidigare liv.
Det händer som sagt mycket på 5 år. Jag började på Stutis som hästtjej, gick klädd i kjol och knytblus och tvättade håret med kamomillshampoo i tron att jag var blond. Efter ett par år började jag engagera mig i nationslivet (V-Dala), kläderna blev svartare, håret blev rödare och jag lärde mig att uppskatta både sill, öl och kräftor. I synnerhet öl. Familjen hängde inte riktigt med i svängarna. Minns när jag en jul fick just kamomillshampoo och en collegetröja i julklapp, två år för sent.
Jag gillade publivet och gemenskapen på V-Dala och kände att jag gärna skulle vilja prova på att köra en termin som pubchef. Men insåg att så snart jag blev klar med studierna så skulle behovet av att dra iväg och tjäna pengar ta överhanden. Så efter fem års studier och med bara ett halvår kvar så bestämde jag mig för att ta studieuppehåll. Familjen slet sitt hår. Hjälp!! Nu kommer hon att hoppa av studierna! I synnerhet min stora syster oroade sig. Men dom oroade sig i onödan.
Efter ett halvår med pubjobb hade jag ytterligare 6 månader att fylla med något innan jag skulle gå klart sista terminen. Så jag passade på att dra ut och jobba som distriktsveterinär, vilket man kunde göra med dispens på den tiden. Och så jobbade jag extra som kock på en musikrestaurang som hette Barowiak. Det var en av stadens tre musikscener då och hade väldigt duktiga bokare, så trots att vi inte kunde ta dit dom dyraste artisterna så var det en hel del som hade mycket kredd och som var smärre legender. Finns många goa svenska artister som börjat sin karriär på Barowiak och Musikforum som det hette innan.
Eftersom jag gjorde studieuppehåll så gick jag förstås inte ut "Stutis" (som Veterinärhögskolan kallas) med samma kurs som jag började. Mina Panta Rei-kompisar blev klara ett år före mig, 1989, dvs för 20 år sen. Men jag gick ju större delen av studietiden med dom så jag räknar det fortfarande som "min" kurs.
I veckan var det dags för årets Veterinärkongress och då passade vi på att orga en kursträff. Vissa har jag inte träffat på typ 20 år så det var riktigt kul att kunna konstatera att dom hållit sig fräscha och fina. Flera har tagit några turer in i väggen, andra har kraschat sina dåvarande äktenskap men på det stora hela var vi oss ganska lika. Vi var rörande överens om att det inte räcker med en middag för att prata färdigt så det blir nog en uppföljare. När vi firade 5 år så var vi ut på Utö och bodde över, det vore kul att göra nåt sånt igen.
På Barowiak träffade jag för övrigt Ida och Hannas pappa, och när jag gick klart sista terminen var jag gravid; Ida kom i februari. Så - note to family ;-)! - hade jag inte bestämt mig för det där uppehållet så hade jag inte jobbat på Barren, Ida hade inte funnits och jag hade inte känt igen Ola när jag kom upp till Gryttjom första gången, och kanske hade jag inte gått i samma kurs som Marc heller (minns inte riktigt i vilken kurs våra vägar korsades första gången). Jag hade nog inte hoppat fallskärm - för det gjorde jag ju för att ha nåt att göra efter att jag separerat från Ida och Hannas pappa. Och hade jag inte börjat hoppa fallskärm hade jag aldrig träffat Ken och Meija och Noa skulle aldrig sett dagens ljus.
Vilken tur att jag följde min egen övertygelse.
Vi hittade Baby-Björn-selen! Trodde vi hade sålt den, men den låg ute i förrådet. Skulle varit bra att ha i Italien. Nu får den funka som tandemsele istället.
Tji nålstick
Det var många som ville bli stuckna idag på förmiddagen. Medan vi väntade så hann kön bli dubbelt så lång bakom oss, utan att vi rörde oss mer än någon meter framåt. Efter 45 min väntan så fick vi veta att vaccinet var slut. Jaha.
När får man åka hem?
