snabel@nn

I lördags kom familjen Franzén och hälsade på. Det blir alldeles för sällan känns det som, så vi passade på att börja tidigt på eftermiddagen med att kolla in Pelle Svanslös hus. Gråväder ute var det, så det var ganska fullt med ungar - lite av ett riskprojekt så här i svininfluensatider. Men vi kastade oss med hull och hår in i barnsmeten och ungarna fick bonda lite bland alla leksaker innan vi drog hem till Kantarellvägen och fixade käk.


Ester passade på att bli målad som en katt.


Meija Gräddnos.

Vet inte om det var kuddarna i Svanslös-huset, stockholmsvirus eller något snorvalp på Friskis och Svettis, men Noa har nu blivit av med sin snuv-mödis. Han inträdde i de infekterades skara natten mellan måndag och tisdag. Näsan rann och han hade svårt att suga på nappen.
Nu hör det ju till saken att Noa är en gosse med mycket jämnt och gott humör. Han klagar sällan. Gillar att vara med. Men nu känns det som vi fått träffa hans alter ego, Mr Hyde. Noa är inte go att tas med när han är snuvig (kanske är det första manliga tecknet?). Han har väl aldrig hållit sina föräldrar vakna så pass mycket och två nätter på raken dessutom.

Igår natt vaknade han runt fyra och blev bara argare och argare. Vid 5.15 var vi smått desperata - hade provat allt. En plötslig ingivelse, och Ken grabbar den lilla kärlekssmurfen som ligger ovanpå sänggaveln. Det är en liten smurf som jag fick på McDonalds en gång för länge sen och som vibrerar/kurrar om man drar ut hjärtat som den håller i. Ken tar denna lilla smurf, sätter den mot Noas rygg och drar. Kurrrrr. En gång till. Kurrrrrrr. Noa tystnar, förvånad. Försöker samla sig till ytterligare ett yyyl, men - kurrrrrr. Efter ett antal kurranden är han avslappnad och lugn och går att lägga ner i sängen igen. Ken står beredd och kurr-kurr-kurrrrar några gånger innan vi känner oss lugna med att han somnat om.


Mmmmm...Krrrrrrrrrr!

Pust! Kärlekssmurfen for president!!

I år är det 25 år sen jag påbörjade min veterinärutbildning tillsammans med ett 60-tal andra glada själar. Efter något år var det dags att hitta på ett kursnamn och för oss blev det "Panta Rei" - Allting flyter. Det gjorde det ju på den tiden, på många olika sätt. Utbildningen är 5 1/2 år, en lång tid när man är 19 som jag var då. Hinner hända mycket på dom åren. Några var betydligt äldre, hade tidigare universitetsutbildningar, barn, hundar och hästar. Men det här var väl första gången som det blev väldigt tydligt för mig att åldersskillnaden sitter mer i huvudet än i kroppen. Det fanns små tanter som kom direkt från gymnasiet, precis som det fanns coola tjejer och killar som var 30+ och hade tränat delfiner och forskat på orangutanger i sina tidigare liv.  

Det händer som sagt mycket på 5 år. Jag började på Stutis som hästtjej, gick klädd i kjol och knytblus och tvättade håret med kamomillshampoo i tron att jag var blond. Efter ett par år började jag engagera mig i nationslivet (V-Dala), kläderna blev svartare, håret blev rödare och jag lärde mig att uppskatta både sill, öl och kräftor. I synnerhet öl. Familjen hängde inte riktigt med i svängarna. Minns när jag en jul fick just kamomillshampoo och en collegetröja i julklapp, två år för sent. 

Jag gillade publivet och gemenskapen på V-Dala och kände att jag gärna skulle vilja prova på att köra en termin som pubchef. Men insåg att så snart jag blev klar med studierna så skulle behovet av att dra iväg och tjäna pengar ta överhanden. Så efter fem års studier och med bara ett halvår kvar så bestämde jag mig för att ta studieuppehåll. Familjen slet sitt hår. Hjälp!! Nu kommer hon att hoppa av studierna! I synnerhet min stora syster oroade sig. Men dom oroade sig i onödan.

Efter ett halvår med pubjobb hade jag ytterligare 6 månader att fylla med något innan jag skulle gå klart sista terminen. Så jag passade på att dra ut och jobba som distriktsveterinär, vilket man kunde göra med dispens på den tiden. Och så jobbade jag extra som kock på en musikrestaurang som hette Barowiak. Det var en av stadens tre musikscener då och hade väldigt duktiga bokare, så trots att vi inte kunde ta dit dom dyraste artisterna så var det en hel del som hade mycket kredd och som var smärre legender. Finns många goa svenska artister som börjat sin karriär på Barowiak och Musikforum som det hette innan.

Eftersom jag gjorde studieuppehåll så gick jag förstås inte ut "Stutis" (som Veterinärhögskolan kallas) med samma kurs som jag började. Mina Panta Rei-kompisar blev klara ett år före mig, 1989, dvs för 20 år sen. Men jag gick ju större delen av studietiden med dom så jag räknar det fortfarande som "min" kurs.
I veckan var det dags för årets Veterinärkongress och då passade vi på att orga en kursträff. Vissa har jag inte träffat på typ 20 år så det var riktigt kul att kunna konstatera att dom hållit sig fräscha och fina. Flera har tagit några turer in i väggen, andra har kraschat sina dåvarande äktenskap men på det stora hela var vi oss ganska lika. Vi var rörande överens om att det inte räcker med en middag för att prata färdigt så det blir nog en uppföljare. När vi firade 5 år så var vi ut på Utö och bodde över, det vore kul att göra nåt sånt igen.

På Barowiak träffade jag för övrigt Ida och Hannas pappa, och när jag gick klart sista terminen var jag gravid; Ida kom i februari. Så - note to family ;-)! - hade jag inte bestämt mig för det där uppehållet så hade jag inte jobbat på Barren, Ida hade inte funnits och jag hade inte känt igen Ola när jag kom upp till Gryttjom första gången, och kanske hade jag inte gått i samma kurs som Marc heller (minns inte riktigt i vilken kurs våra vägar korsades första gången). Jag hade nog inte hoppat fallskärm - för det gjorde jag ju för att ha nåt att göra efter att jag separerat från Ida och Hannas pappa. Och hade jag inte börjat hoppa fallskärm hade jag aldrig träffat Ken och Meija och Noa skulle aldrig sett dagens ljus.
Vilken tur att jag följde min egen övertygelse.


Vi hittade Baby-Björn-selen! Trodde vi hade sålt den, men den låg ute i förrådet. Skulle varit bra att ha i Italien. Nu får den funka som tandemsele istället.

Syrran har cashat in födelsedagspresenten hon fick av mig - 1,5 timmes spabehandling tillsammans med lillasyster :). Vi fick bubbla och dricka bubbel tillsammans, vi skrubbades och vi fick en grym rygg- och rövmassage. PLUS ett par tofflor storlek 42 (minst). 

Känner du någon som vill ha ett par badtofflor? Kanske vill du ha ett par själv?
Kanske har du en badrock som passar (om inte, klicka här)?
Först till kvarn!


Tofflor, anyone?

När jag var liten så gillade jag inte att prata i telefon, i synnerhet inte om det innebar att jag skulle behöva prata med nån jag inte kände. Och jag tror inte jag var ensam om det? Meija och hennes kompisar har inga som helst hämningar i den riktningen. Vet inte hur det kommer sig. Kanske för att telefonen är med överallt nuförtiden?
Hur som helst, dom ringer och avtalar plats för lek (hos dig eller mig?) och sen får föräldrarna ta över och checka av vad det blev, om man hinner innan dom lägger på.
Idag såg Meija min gamla nummerskivetelefon i en låda och ville kolla in den, men hon behövde en liten "historielektion" i hur man slår ett nummer på den. Och inte kan man byta ringsignal på den heller.
Konstigt. 

Tjohoo! 5 månader idag! Snart tar jag studenten och flyttar hemifrån.

Jag är nog en höstmänniska. Sval krispig luft, löv som börjar skifta färg, dofter som sätter igång ett helt batteri av sprakande synapser och minnespaket och känslor så att det knappt går att sortera...glädje och melankoli om vartannat.
Mest av allt tänker jag nog på den del av mitt liv som handlade om hästar. Det var då man var ute och red tidigt på morgonen när dimslöjorna fortfarande låg över stubbåkrarna, barbacka på en varm hästrygg, ut i den svampdoftande höstskogen. Jag tror aldrig jag kände mig så nära naturen som då.


Kung Bore börjar vakna...

Sånt tänker jag på när jag går till dagis med Meija, med Noa i barnvagnen. På ditvägen är det frost i gräset i Murkleparken, 20 minuter senare på tillbakavägen är den borta. En föraning av att nu går det bara åt ett håll, mot vinter och kyla.





Det börjar bli kallt om näsan..

Den här fantastiska höstveckan som var så var det dags för min doktorand Marie att spika (offentliggöra) sin avhandling. Det brukar firas med tårta och lite ceremoniell fastspikning av boken vid en planka i korridoren, så också den här gången. Själva disputationen är om tre veckor, den 23 oktober.


Med ett stadigt grepp om hammaren..

Lite speciellt för mig, för hon är min första doktorand som jag följt mer än hela vägen - det var min projektidé, jag skrev större delen av ansökan, och nu är det genomfört! Och Marie var den första person jag rekryterade och jag har lärt känna henne som en underbar människa. Jättekul att följa någons utveckling på det här viset. Dessutom ska hon nog börja hos min gamla arbetsgivare, Svensk Mjölk, nu efter disputationen.
Tillsammans inom projektgruppen har vi dessutom hunnit generera 6 barn på lika många år; Marie 2 st, jag 2 st, Agneta 1 st och Stefan 1 st. Mycket produktiv grupp :).

Vi har sålt av lite mer grejor på Blocket. Igår åkte två vita Billyhyllor, bland annat för att ge plats åt ett par byråer som vi spontanhandlade på en utförsäljning förra helgen. Jättefina byråer, men egentligen en för mycket. Den får åka upp på Idas rum så länge - därav det akuta behovet att bli av med den ena bokhyllan. Den andra har också varit inne på Idas rum och passade inte riktigt någon annanstans.
I Meijas rum håller vi på att sätta upp väggfasta hyllor; mer flexibelt, lättare att städa på golvet, luftigare intryck = bättre.

Skydivers dyker ju upp lite överallt och nu har vi med en i Körslaget också. Lucas sjunger med Uppsalakören, och eftersom jag egentligen hade velat vara med själv så hejar jag förstås galet mycket på det gänget. Hanna och jag fick biljetter till premiären igår och avnjöt det hela på plats i Frihamnen.


Körsång gör sig bättre live än i TV måste jag säga.

Hanna upptäckte att hennes kompis Dorsa är med, och jag såg Ginette också. Liten stad det är, Uppsala.
Tyvärr tror jag att det kan bli hårt att hänga kvar länge - flera körer sticker ut och andra har jättefanclub bakom sig... men HEJJJA UPPSALA, överbevisa mig!!!!  


Burn baby burn!!

Inatt sov jag från att jag gick och lade mig vid 23-snåret till klockan 6 på morgonen. Vilket betyder att Noa sov hela natten för första gången.
En konstig och annorlunda känsla, inte helt oangenäm!

Meija går på en 10-dagars penicillinkur. Det började med en röd fläck på ryggen som kliade, och som visade sig vara borrelia.
Vi har inte sett någon fästing, men det var en prick mitt i, så nånting har antagligen suttit där.


Ett klassiskt erythema migrans.

Äta penicillin är inte det roligaste (smakar ju faan) men hon är ganska tapper. Några duster har vi tagit, men med lite Danonino som smörjmedel och vatten att skölja ner med så kan det funka om hon är på humör.


Nedräkning!

Håller på att försöka hjälpa Ida att fixa i ordning på sitt rum. Det går.....inte så fort. Första steget var att sälja loftsängen. Och fixa en byrå. Vi åkte till IKEA och köpte en MALM, men hon blev osäker på om den var för stor och blaffig. Sen kom vi på att min gamla byrå som pappa byggt stod i garaget. Så den fick komma till användning i gen, det var ju bra.
En hel del skräp har slängts, en hel del grejer har sorterats ut. Polluxböckerna ska säljas.
Vi får se vart det slutar.

Igår var vi iväg och lämnade tillbaka MALM-byrån iallafall. Passade också på att åka förbi återvinningen och slänga lite saker (Hm. Låter som en contradiction in terms?). Som vanligt på en lördag var det fullt av folk där. Man tror nästan att det är kön till Gotlandsfärjan vid midsommar.


Nynäshamn eller Uppsala??

Noa gillar när det händer saker, så han är ett tacksamt ressällskap. Innan vi drog till IKEA var vi tvungna att få i oss lite lunch, så det blev Donken. Det var först när vi suttit där en stund som jag kom på att Noa faktiskt var med också. Han satt på golvet i bilbarnstolen och filosoferade för sig själv. 


När får man åka hem?

I måndags var han med mig till F&S när jag tränade. Dom har ett superbra lunchpass på 75 minuter - skivstång + kondition. Och det bästa av allt - dom har barnvakter! Tre mogna damer passar på småttingarna medan mamma eller pappa är inne och svettas.


Det gäller att hålla koll på knoddarna..

Vi har två påsar med gamla Ken-leksaker i köket, en med smurfar och en med bilar. Båda används flitigt. Tur att Ken haft sitt barnasinne med sig hela livet.
Fast..hm...jag har ju faktiskt kvar mina gamla plasthästar kvar uppe på vinden...
Kanske dags att ta fram dom nu.


Här en ögonblicksbild ur smurflivet, så här i Idol-tider.. (smurfarna till vänster är kör, och dom tillhöger är publik..)

Noa gillar att hålla koll på vad som händer i trädgården.