Taxfrossa
Mmmmmmm....mysigt!
Noa ockuperade hundkorgen när han var vaken och hundkudden när han sov.
Mamma och Gunnar var också på plats så vi fick se deras nyinförskaffade "lilla" sommarstuga som ligger någon km längre bort. Jättemysigt "litet" hus med en massa skrymslen och vrår och uthus.
Mor och Gunnar har precis flyttat från hus till lägenhet och jag har förstått att det där med att göra sig av med grejor har varit en seg process. När sen det här huset dök upp så misstänker jag att det - förutom att det ligger fint till och passar bra ihop med Gunnars befintliga ägor - också är en välkommen lösning på prylproblemet. Det finns så fantastiskt mycket utrymme att mamma skulle kunna få in två Västeråsvillor utan problem.
Plus några barnbarn kanske ;-)?
Dagens kvasipsykologiska teori
Det är rätt häftigt med den här medfödda drivkraften att komma framåt, upp, längre, högre. Att pusha gränser. Ha pannben. Och att det faktum att någon annan försöker hindra en antagligen betyder att det man försöker göra är j-ligt intressant, kul, spännande och verkligen värt att utforskas.
På nåt är det människans främsta och sämsta egenskap i ett och samma paket.
Det som får oss att landa på månen är i grund och botten samma drivkraft som får oss att knarka eller svälta ihjäl oss.
Min, antagligen förenklade, psykologiska teori är att det som avgör om det går den ena eller den andra vägen ligger i självkänsla, inte att förväxlas med självförtroende. Har man god självkänsla kommer man att kunna göra underverk och ha jättekul med den här drivkraften. Har man låg självkänsla men gott självförtroende kan det leda till att man gör fantastiska saker men samtidigt knarkar eller svälter ihjäl sig för att man inte förmår uppskatta sin förmåga. Och om man vuxit upp under sådana förhållanden att både självkänska och självförtroende är i botten så kan den här drivkraften bli fruktansvärt destruktiv.
Tonårsperioden är i grund och botten är ganska läskig för det är då allting drar iväg åt det ena eller andra hållet. Jag tror det är avgörande att man som förälder har lyckats ladda in kärlek, kärlek och "du duger", i handling lika mycket som ord, tillräckligt mycket för att övertyga den lilla att han/hon kan tackla motgång lika bra som medgång, innan dörren bokstavligen stängs nån gång där i 12-13-årsåldern.
Om man dessutom lyckats uppmuntra knodden till att testa sina förmågor och faktiskt inse att dom bär, så har man antagligen gjort det som går. För sen rasslar dom ju iväg och ska själva få fason på sina spretiga känsloliv och forma det till nåt som dom kan kalla sig själva. Och då kan man som förälder inte längre göra något åt ett dåligt grundarbete.
Samtidigt är ju ungdomar jättehäftiga - kloka, kreativa, inspirerande - allt är möjligt och dom börjar se och utnyttja möjligheter själva, driva frågor, förändra världen.
Så när sker stagnationen? När fastnar människan i ekorrhjulet och varför går åren utan att man gör något åt en situation som man inte är nöjd med? Uttråkad, lågavlönad, misshandlad, kränkt borde ju ingen behöva vara någon längre tid. Iallfall inte om man nollställde verkligheten och hittade tillbaka till den där drivkraften som en gång i tiden fick en att resa sig upp på två ben.
Och allt detta bara för att Noa börjat krypa uppför trappan :-)
Varför barn är en egotripp
Du-e-snälast-övär he-la-jorklo (sen tog papperet slut..)
Ett exempel på sånt som Meija producerar i mängder just nu, hon har kommit på att det egentligen är rätt lätt att skriva. Det är bara att lyssna på hur dom låter, orden man ska skriva.
Tack Magnus o Brasse o Eva!
Soldyrkan
Har kallat på Mirakelmannen för att få tillbaka sol och värme. Han säger att han har 100% success rate på just den här övningen, men att det tar några månader innan det slår igenom.
Vi får väl se. 
Mirakelmannen
Lite jobbigt var det eftersom jag för ovanlighetens skull verkligen behövde vara kontaktbar; hade just svarat ut resultat från en studie som jag håller på med och det var möjligt att det kunde komma frågor både från djurägare och lokalpress.
Och kanske ville jag skicka nån julhälsning eller så.
Inte hade jag kopierat mina kontakter någonstans heller så jag hade inte ens telefonnumret till mina döttrar.
Hur som helst - jag gav upp vad gällde telefonen och riktade in mig på att skaffa en ny. Det var en Nokia N73 som aldrig hållt vad den lovat hur som helst, så det var väl lika så bra.
Meddelade mina arbetskamrater hur läget låg, och fick då förslaget att jag skulle ta över ett abonnemang som lämnats av min företrädare och som ingen använde. Har hittills använt min privata mobil i jobbet men OK, jag kunde väl tänka mig att sluta med det. Men det mest akuta var ändå att fixa en ny telefon att stoppa in SIM-kortet i så att jag slapp låna Kens stup i kvarten (och ofrivilligt sabba hans inställningar varje gång jag stoppade i det).
Ute på jobbet rotade vi runt och hittade två kvarlämnade mobiler. Den ena funkade inte (laddade inte) och den andra var operatörslåst till Telia.
Surrender. Vi var på väg till Norge för att äta julmat och jag insåg att jag fick ta tag i problemet när jag kom hem igen.
Väl hemma efter ett par dagar i grannlandet kom Ken och såg lurig ut och bad mig prova att sätta på min mobil igen. Provade. Och ??!!?? - det funkade?
Hur i h-e??
Jo då hade husets healer tagit en köksmagnet och stoppat in där batteriet brukar sitta, och dragit över telefonen, så där lite mumbojumbo-new age style. Och hepp, så funkade den igen!
Ett problem mindre, hurra :D!
Enda tråkiga var att jag verkligen sett fram emot att skaffa en iPhone :/.
Men nu får det väl vänta ett tag till.
Mirakelmannen
Dominoeffekt!!
Vår ganska nya Samsung-TV med inbyggd digitalbox och full HD har visat sig vara inkompetent att hantera den nya tekniken. Dvs när vi försöker titta på kanaler som sänds i HD så får vi veta att "HD stöds ej".
Efter lite research fick jag upplysningen att jag behövde byta CA-modul, från en som bara stöder MPEG-2 till en som stöder MPEG-4. Så idag när vi var på Elgiganten passade vi på att köpa en sån, med Robert på och allting. Då kan det ju inte gå fel.
Tyvärr visade det sig att det inte räckte med det. Med hjälp av Roberts lilla guide (som vi kanske skulle konsulterat först) kunde vi konstatera att den inbyggda digitalboxen i sig själv är otillräcklig. Vi måste alltså köpa en extern digitalbox till vår TV med inbyggd digitalbox. Kuuul!
Hur som helst. Efter att ha åkt till Elgiganten, köpt nytt kort, tagit ut det gamla modulen, satt i den nya, provat igen, misslyckats och sen gjort lite mer research så insåg jag att det var nog lika bra att lämna tillbaka den nya modulen. Och lika bra att plocka ut den på en gång.
Ken satt och kollade på Departed men eftersom det var reklam precis så bad jag honom stänga av TV:n så jag kunde byta tillbaka till den gamla modulen.
Ut med nya modulen, ut med Boxerkortet, in med kortet i gamla modulen och så in med den lite på känn.....
PLOPP!
F-N! Modulhelvetet trillade IN i TV:jäveln!!?
Ken trodde först att jag skämtade. Men i mörkret bakom TV:n lyckades jag med det omöjliga att komma liite vid sidan på spåret där CA-modulen ska sitta. Och där var det förstås bara ett stort hål.
Så den goda initiala ambitionen att lösa våra HD-TV-problem slutade med att vi fick mecka loss baksidan på TV:n... 
Glaaad....inte :)
Sensmoral: Här finns det många "om inte..." som bl.a. kunde ha gjort att Ken fått se hela Departed. Och om något kan jävlas så gör det det!
PS Ken kollar på Watchmen istället.
Nytt decennium
Happy New 2010!
Jag hann med ett sista pass på Friskis på förmiddagen, kändes som ett lutherskt korrekt sätt att avsluta året. Lite kul att se vad det är för folk som kommer dit en sån dag, bara en massa gamla sega trotjänare :]...
Och för en gångs skull visste vi vad vi skulle göra på nyårsafton. Både var vi skulle vara (på Tegelviksgatan 47) och vad vi skulle ha med oss (förrätt).
Otroligt god middag i trevligt sällskap blev det, så tolvslaget firades på välfylld mage med utsikt över södra Söder. Fina fyrverkerier, enligt uppgift mindre än vanligt men fullt tillräckligt.
Jag glömde att avlägga mitt vanliga nyårslöfte, men Ken och jag lovade iallafall varandra att nu, NU så ska vi inte farta runt så mycket i sommar, utan bara vara hemma... det har vi pratat om i nio år typ så vi får se hur det går.
I fjol visste jag ju ganska väl vad jag skulle ägna större delen av året åt, och det kändes ju väldigt bra då.
2010 är ett mer oskrivet kort men det ska bli spännande att se vad som händer. Noa ska ju börja på dagis och Meija i förskoleklass på Malmaskolan. Ida går in på sitt sista år som tonåring och tar studenten, Hanna slutar skolan och ska bestämma vad hon vill göra på gymnasiet. Ken ska ge ut sin bok och jag tänkte att jag, jag ska göra skillnad. Typ.
Nästa år ska jag få tänder tänkte jag.
Vi sov över på Tegelviksgatan och hade en skön sen start på dagen, tog en liten promenad, åt mumsig pizza.
Meija fick en feministisk Barbiefilm av Karin o Matte, om fyra kvinnliga musketörer som räddar prinsen. Hon hann se den tre gånger innan vi åkte tillbaka hem. En riktig hit.
Vinterpromenad upp till Fåfängan.
Väl hemma degade vi i soffan, jag sov så mycket jag kunde och försökte få bort mat-vin och sömnbrist-känslan bakom pannbenet. Det gick bra. Vi slutade dagen med att komma på oss själva med att sitta och titta på Gladiator som vi båda sett flera gånger + att vi har den på DVD. Dags att ta fram fjärrkontrollen och säga god natt.
Det händer saker hela tiden när man är liten. Noa började ju så smått att släpa sig runt före jul. Nu kravlar han i full fart, sätter sig upp (det lärde han sig i Norge) och sitter också på knäna. Han når högt, och vill nå högre. Jättenyfiken på allt och hela tiden. Gillar mat och är glad för det mesta. Inga tänder än, bara "kött-tänder" som Meija kallar det.
Anledningen till varför badrumsskåpet är geggigt längst ner...
Det är lite lustigt med decennieskiften och andra hållpunkter i tiden. Det ger perspektiv och kan ge en lite hisnande känsla. För ett, tre, fem och till och med tio år är ju inte så mycket. Men om man tänker tillbaka i tio-årssteg så är det som att se sig själv i helt olika världar. På nyårsnatten för tio år sen så stod jag på Djurgårdsbron tillsammans med en massa skydivers som hade trängt in sig i Fredrik Erlandssons lilla lya på Strandvägen. Inte visste jag då att jag redan året efter skulle träffa pappan till min nästa kull med barn, ytterligare ett år senare skulle vara klar med min avhandling, sen köpa hus, få en kotte till, resa kors och tvärs i världen, byta jobb, få ytterligare en knodd.
Och allt detta med samma lilla gröna bil.
Gott nytt år på er allesamman, och välkomna till 10-talet!
På tur till Norge
På annandagen brukar mor min bjuda på julmiddag, English style. Men det här året blev det Norwegian style istället. Den 26e på morgonen tog vi flyget till Oslo, svängde förbi Johan Castbergs gate och lånade tante Ingvilds fina Audi. Sen brassade vi ner till Halden, till Besta och Svein i Fjellstua 17. 
Taggad till tusen! Eller till Oslo.
I år fick hela norska släkten samma julklapp som jag och tjejorna fick av Ken, dvs diverse vaccin, malariatabletter, vattenreningstabletter, avmaskningsmedel och sånt. Vi fick å andra sidan superfina presenter av norska släkten så jag kände mig lite kluven mellan "det ideella" och "det materiella". Helst skulle man vilja ge både ock eller inget alls, eller att alla gav samma. Fast varför vet jag inte riktigt. Jag kanske är lite konservativ. Och samtidigt tycker jag att det vore skönt att avskaffa hela julklapperiet. Utom för barnen dårå. 
Det hade kommit lite snö i Oslo under natten till annandagen.
Noa skötte sig exemplariskt inför släkten på dagtid, och var ett litet monster nattetid. Vilken tur att jag älskar små monster.
Dagen efter annandagen behövde vi fylla på barnmatsförrådet. Men den 27e var ju en söndag, och vi var i Norge.
Akkurat.
Vi fick ta bilen till Sverige och handla i Svinesund. Passade på att köpa lite klassiska redan-sedda filmer också, som Trainspotting och A Clockwork Orange.
Vi stannade till på gamla Svinesundsbron också, och hoppade lite fram och tillbaka mellan Sverige och Norge. 
Sverige, Norge och en liten "brobyggare" i mitten.
Vi var upp till fästningen också. Alldeles för lite kläder hade vi, annars hade det varit kul att stanna och åka pulka tillsammans med alla jullediga Haldenbarn. Men vi hann kolla utsikten iallafall. 
Bestas och Sveins hus!
På flyget hem, innan start, så kroppsspråks-bondade Meija med en liten kille som satt några säten längre bak på flyget. När vi väl tagit av och Meija satt och kollade på film på Ipod:en så kom han fram till oss med en hoprullad servett som han hade skrivit nåt på.
En liten kontaktannons.
Sen lekte dom för fullt tills vi skiljdes åt efter bagageutlämningen.
