På turné till Götet
Alla utom Hanna var med, för hon var på Peace & Love i Borlänge. Men vi lånade med oss Idas kompis Anna-My istället. Vi bodde jättefint nere vid Nya Varvet, inte långt från brudparets hem och från "vigselplatsen" (S:ta Birgittas kapell).
A room with a view.
Vi tog tåget ner i tisdags och det fanns planer på att gå på Liseberg dagen efter men av olika skäl (vädret tex) så blev det Universeum istället. Trevligt ställe med lite för alla smaker (till och med för Ida). Vi fastnade längst tid på en avdelning där man kunde prova på allt från att rida hästsimulator till att viska på avstånd via paraboler. Jag slog Ken i sprint med 1 sekund på 100 meter (well omräknat från 10-15 meter) och han slog mig i mindball (lägst hjärnaktivitet vinner ;-)).
Meija sittflyger.
Tanken var att tors-fre skulle ägnas åt sol å bad, och vi gick ut hårt med en tur ut till Amundön (på tips från Lena) men hittade inte nåt riktigt barnvänligt badställe där så vi tog in nya tips, denna gång från Anna-Mys syskon som satt på stranden vid Stensjön. Långgrunt och sandstrand, perfekt för småknoddar.
Yoda aka Noa
Inte långt från Stensjön ligger Gunnebo slott, så när vi var färdigbadade åkte vi vidare dit och fikade, och kollade runt lite grann.
Trojansk klätterkossa med gummitunga, vid Gunnebo slott. Ida, Anna-My och Meija.
På kvällen var vi hem till Lena o Peter och kollade in deras nya hus. Det ligger i Frölunda, i Ekebäck. Jättemysigt område med tokbranta smala krokiga gator och kuperade tomter. Och äkta Lena-utsikt från sovrummet, med Vinga fyr vid horisonten. Nu fick vi uppmaningen att ta oss ut till Köpstadsö, Kössö, dagen efter. Så det gjorde vi.
Kössö
Vi hittade en egen liten badvik och tack vare att Noa slocknade och sov genom hela trippen så blev det riktigt fridfullt :-)... Meija plockade musselskal och stenar, och vi andra plaskade runt i vattnet och/eller solade.
Jag behövde lite grejor till bröllopspresenten, och Meija behövde en bikini, så på eftermiddagen åkte vi in till centrum. Vi hittade allt vi behövde på första försöket, så vi hann med lite fika även denna dag, på Fröken Olssons den här gången.
Meija, Ken och min lyxmuffin med äpple och vaniljkräm.
På torsdagskvällen träffade vi ett par bekanta till Lena från Italien. Han är tysk-italienare, hon är spanjorska och barnen, Tania och Diego, talar tre språk. Meija och Diego fann varandra totalt (inga språkbarriärer där inte). Undrar hur dom bär sig åt.
Diego bad i och för sig sin mamma att be mig säga åt Meija att prata spanska. Men Meija verkade inte ha några problem förrän på lördagsmorgonen när hon gått ner för att leka med honom efter att ha gått upp och bytt om - och han inte var kvar när hon kom ner.
- Han lovade ju att vänta på mig!
How :-)?
Och så blev det lördag och dags för bröllop. Vigseln var som sagt i S:ta Birgittas kapell, jättegullig liten kyrka på en klippa vid Älvsborgsbrons fäste. Tydligen den näst populäraste vigselplatsen i Sverige efter Seglora. Från kyrkan transporterades vi i ångbåt till Seglarkrogen i Långedrag och sen var det, som sig bör, lång middag med en massa tal och fest hela långa natten...
Söndag (idag) var hemresedag. Vi packade ihop, checkade ut och hade gott om tid innan tåget skulle gå. Vilket var tur, för vi fick ta en retur till hotellet för att plocka upp en väska som vi glömt, plus att jag inte fått någon information om att jag skulle droppa hyrbilsnyckeln på ett hotell och inte på stationen...
Och så hann vi med en tur i Göteborgshjulet också.
Kooolt med utsikt tycker Noa!
"Den första betyder att man inte får stå upp, den sista att man inte får ha skor på sig och den mittersta att man inte får göra sten-sax-påse..."
Det regnade när vi lämnade västkusten men tillbaka i Uppsala sken solen från klarblå himmel.
Borta bra men hemma bäst!
Här var jag idag
Gullfoss
Strokkur
Thingvellir
Underbart väder, FANTASTISK natur.
Nu ska jag gå och bada.
Hänt i veckan
Mysigt, sånt gillar jag! Och what goes around comes around som det heter...;-)
På själva dagen D så var vi bland annat på en riktigt läcker utställning i Orangeriet i Botan; Face to Face heter den.
Skulpturer och akvareller i skön förening. Rundvisning av en av konstnärerna, Lars Holm, jätteintressant. Kan definitivt rekommenderas för den som råkar ha vägarna förbi. Pågår till mitten av september.
Noa har varit på 3-månaderskoll och fått sina första sprutor. Aj, det gjorde ont. En i varje ben. Han som trodde att det inte finns någon i hela världen som vill honom något ont, stackarn. Ack vad han bedrog sig.
Meija fick sina sista sprutor (i BVCs regi) samtidigt. Hon var så cool att hon fick/tog två klistermärken (det började senast hos tandläkaren som tyckte hon skulle ha två. Nu tycker hon det själv, varje gång..).
Och så var vi ut till Maggan, Jan, Ella och Zeb i Rasbokil, det var trevligt! Och länge sen, som vanligt. Ken fick prova på att ligga på spikmatta. Det gjorde lite ont :-).
Påminner om...svinläder?
Som Ken konstaterade, tänk att det krävs en spikmatta för att få folk att ligga stilla och slappna av i 20 minuter. Kanske dom skulle må lika bra bara av att ligga stilla på en säng i 20 minuter (och känna sig som stenar på botten av en bäck, eller hur var det Matte?).
Så var det dags för det sociala experimentet som Karin kallade det. :) Sällskapsresa till Toscana, 18 vuxna, 8 kids i ett stort fantastiskt lanthus från 1500-talet, fallfärdigt till för några år sedan men nu upprustat i enkel, rustik och samtidigt hel, ren och sval stil.
The venue. Nu även på denna blogg! Vackra Vallorsaia.
Klimatet där huset låg, 800 m över närmaste staden Sansepolcro, var riktigt najs. Och ännu bättre blev det av att vi hade en alldeles egen pool med utsikt och perfekt blandning av sol och skugga hela dagen. Med sex kök och minst lika många badrum och ett par tre uteplatser som samlade folk blev det aldrig nån trängsel, utan ville man vara social kunde man vara det, och ville man sova eller ha ångest i ett hörn gick det bra det med.
Enligt rykten var det viss frustration i samband med rumsfördelningen, men eftersom vi tog den korta, men långsamma/krokiga vägen från flygplatsen missade vi allt sånt, det var skönt :-).
Solnedgång längs den krokiga, vackra (men spyframkallande) vägen över bergen...
Vi fick nog ändå det bästa rummet för våra behov. Rymligt och med många kompisar i närmaste köket.
Vårt kök. Husets hjärta.
Lite läskigt med alla getingar som surrade i sovrummet under dagarna men dom var rätt harmlösa om man inte gick i närkamp. Och dom försvann (sov?) på nätterna.
Utsikt från vårt fönster, första morgonen vi 04.00-snåret. Bara Noa och tomten var vaken..
Vad gjorde vi då? Tja, inte så mycket faktiskt :-). Det är väl därför man åker på semester?
Noas utsikt just då.
It's good to be two. Meija hade en toppenvecka tillsammans med Mira.
Jahapp, så var man redo för lite charter då!
Vi badade, vi red, vi var in till Florens en dag och vi var ut och åt med hela gänget sista dagen. I Florens lyckades vi, trots värmen (38-40 grader i skuggan), ägna oss åt lite tombspotting i Santa Croce, äta gott, se lite sevärdheter...Ponte Vecchio, Palazzo Pitti, Giardini Boboli...och överleva..! Än en gång, puss på barnen som höll ut (okej, vissa svackor, men på det stora hela..).
Morbo-turism. "Åååå här e då Galileo Galileis grav dårå...ja de e ju astronomins år i år...och tittar ni till vänster, så har ni då Michelangelo, han e granne med Dante, och lite längre ner där 'rå så ligger Machiavelli... "
Så här glada ser vi ut för att vi sitter på ett café med luftkonditionering och väntar på glass och slush.
Mer morbo-turism. "Ja men balkongen där uppe, var det inte där som Hannibal Lecter hängde ut den där polisen som han sprättade upp, med inälvor och allt?"
Hm. När får man åka hem?
Vi var några som tyckte det var lite i coolt i Giardini Boboli. Nån tyckte det var lite varmt.
Svart ko, vit ko.
Sen badade vi lite mer.
Noa var lite badkruka, det var ju bara 21 grader i poolen..
Poolhäng. Magnus, Martin, My, Meya och Matrik.
Och så var vi ner och handlade mat (det är ju lite kul med livsmedelsbutiker utomlands kan ju jag tycka då). Och jag drack mer vin än jag druckit dom senaste 18 månaderna, typ.
Ken solar. Han var inte så brun när han kom hem. Bara lite skrynkligare.
Vi konstaterade att My nog kan ha sitt tält tills hon är 40+.
Sista dagen åkte vi förbi ett ställe som heter Anghiari. Fanns inte i våran guidebok och det står knappt nånting på Wikipedia, men det är som nåt taget ur Harry Potter nästan. Gamla stan ligger på en klippa och ser ut som en fästning, men innanför murarna är det hur mysigt som helt, sagolikt fint.
Anghiari at a distance. Karin och jag har nog en del bilder som är rätt lika?
Gulle-Nova var på lysande humör, två år gammal och med fullt fungerande ben (till skillnad från Meija som skulle bäras hela tiden).
Blandade roliga och hemska highlights från veckan; Elis fick två getingstick, My fick nya tänder i överkäken, Lena svalde en broms, Mira blev simproffs, Karin klättrade i träd när det kom ett (1) vildsvin, Jenny o Martin sov på handdukar första natten, Hans fiskade upp Elis ur poolen och Marco blev brackig mot sin vilja. Mesta barnjägaren var Kenneth, och mesta upptäckaren var Alexander. På det stora hela var alla ungarna helt fantastiska, inte minst sista kvällen då dom som inte somnat tidigare satt och lekte i ett hörn på restaurangen fram till klockan 23 då dom stupade.
Vi kunde också konstatera att det absolut vanligaste namnet på campet var Meij/ya och att utbudet av insekter var enormt. Lustigt nog hade vi tagit med oss Första insektsboken till Meija, den passade extra bra som barnbok just där.
Slutbetyget för flygturerna med Ryanair blev också godkänt, för min del handlade det mest om att Noa skötte sig och hade det bra.
Hehe, avslöjad :)!
Summa summarum; det blev ingen dokusåpa, experimentet misslyckades, inga konflikter, inget hände som hade blivit bra TV (oss veterligen!? Asså, Hasses och Lenas diskussioner är vi ju vana vid och Marco låter ju alltid lika mycket.. :-)) och jag tror många inklusive oss känner att va fan, det här kan vi ju göra igen!
Gudfadern och hans avkomma.
För övrigt fanns det ett litet kapell vid grannhuset ,och vi är ju några som lever i synd.. Så kanske det kan bli anledning till kalas om vi åker tillbaka?
Just ja...sa jag att det faktiskt kom lite regn också? En härlig åskskur som var som solen - intensiv!
Tema Europa
Det bidde ett besök i söndags :)!
Det här mötet har varit ganska soft för min del. Vi håller på att gå igenom en rapport om välfärdsaspekter på bedövning och avlivning av odlad karp (det är en fiskart för den som undrar). Det hela involverar en riskvärdering och det är där jag kommit in i det hela. Men det mesta av det som jag ska göra är klart, så ganska soft som sagt.
En ensam karp på fiskmarknad i Barcelona.
Här i Katalonien är det som tidig svensk vår, 14-15 plusgrader, soligt, klart, fint. Igår eftermiddag gjorde vi (jag och fiskexperterna) en snabb mini-turistrunda där vi täckte in Sagrada Familia och andra Gaudi-skapelser som La Pedrera och Casa Batlló.
Coola hus.
Sen gick vi nerför Passeig de Garcia och ner längs La Rambla (eller är det Las Ramblas, det är ju en hel radda ramblas som följer efter varann?). Lite märkligt att se gatuförsäljning av duvor, sköldpaddor, igelkottar, akvariefisk, chinchillor, hamstrar, ankor, fåglar mm mm. Vem går liksom och spontanshoppar en sköldpadda? Djuren satt i burar i uppfällda stånd, och sen när man stängde för dagen så veks stånden ihop liksom, så att dom blev som stängda lådor.
Hm. Helt klart en annan syn på djurvälfärd i det här landet.
Efter det knallade vi förbi Columbus-kolonnen, upp igen in i gamla stan (Ciutat Vella) en sväng och sen ner till Port Olímpic för kvällsmat.
Helgrillad sea bass. Vad det nu heter på svenska.
Efter middagen knallade vi först längs stranden (såg inte så mycket, men ändå) och sen tillbaka till hotellet.
Verkar vara en riktigt trevlig stad med riktigt grym shopping, det blev inte riktigt nåt sånt men nästa gång kanske...
Parc de Poblenou, Barcelona, kl. 23.30 den 19 februari 2009.
* * * * *
Inomhus är det inte så charmigt. Ingen nöjestripp här inte!
Det första som hände var att jag hade missat att inse att mitt bokningsfax aldrig konfirmerats (det var bara faxen som sa att det hade kommit fram OK). Så när jag skulle checka in så skakade receptionisten sorgset på huvudet och sa att tyvärr, hotellet är fullbokat. Som TUR var så var min finlandssvenska kollega och räddarinna i nöden, Heidi R, också med på mötet. Och vi kom fram till att det borde gå att dela på en king size bed. Vilket visade sig funka alldeles utmärkt. Puh.
Det roliga var att vi pratade om det där med bokningar på bussen från flygplatsen, Heidi hade nämligen kommit på ganska sent att hon inte hade bokat rum, men hade till sist lyckats få ett, fast på inlandssidan. Fast som hon sa, man brukar alltid vara lite nervös innan man fått rumsnyckeln, om det är nåt som inte funkat med bokningen.
Själv var jag inte alls nervös, jag vara bara så nöjd med att jag bokat för länge sen, dessutom med preferens sea view och balkong. Långnäsa fick jag dårå.
Heidi är alltså från Finland, dessutom är hon f.d. tävlingssimmare och tycker om morgondopp. Så sådana har det blivit två morgnar i rad. Rakt ut i det kristallklara Medelhavet, i 22-gradigt vatten redan i gryningen. Galet skönt.
Ofult.
Vi är inhysta på ett 5-stjärnigt hotell i Limassol, Amathus Beach Hotel, och det var ju lite intressant tyckte jag eftersom jag brukar nöja mig med lite färre stjärnor när jag är ute och reser. Så vad är det egentligen som skiljer?
Först kunde jag konstatera att det inte är arkitekturen. Själva hotellet är inte särskilt snyggt utan ser ut som nåt från de forna öststaterna på håll.
Och läget, precis vid Medelhavet med private beach area, finns det ju faktiskt många hotell som har.
En betongkloss, men vad gör väl det?
Men några saker har jag märkt, bland annat att det är ett otroligt välutrustat hotell, med allt från tennisbanor, väldigt lyxigt spa och fitness centre, minutiöst skötta pooler både inne och ute, en junior club som tar hand om kidsen när mamma och pappa vill slappa, pingisbord, spelarkad och biljard ute fast under tak, fotboll på storbildsskärm mm mm.
Och så är det väldigt mycket detaljer vad gäller servicen. Utöver det numera standardvikta toalettpapperet i badrummet så blev vi mötta av en stor frukskål och en redig flaska sherry, lite godis, färska blommor samt framställda tofflor när vi kom in på rummet.
Sängen är stor och skön på riktigt. Och det är helt OK att få med sig en av hotellets badrockar hem, bara man säger till. Man kan t.o.m. få den broderad om man säger till en dag i förväg.
Nere på Beach level står en man 12 timmar om dagen och delar ut handdukar till folk som går ut på stranden. Överallt finns färska blomsterkreationer, man har en floristservice på hotellet så att man kan beställa upp på rummet om man skulle vilja ha nåt extra. En hel uppsjö med tjänsteandar flyter omkring både inne och ute, och det går alldeles utmärkt att få en kall öl levererad direkt till solstolen.
Igår satt jag och förberedde min presentation då det knackade på dörren. Det var en dam som skulle "nattserva" rummet, dvs vika upp överkastet och dra för gardinerna samt lägga fram lite mer kokosgodis.
Och idag när jag kom upp till rummet stod det en flaska olivolja som liten present, eftersom jag åker hem imorgon..
Det är väl dom små detaljerna som gör det, antar jag.
Imorgon åker jag hem och det ska förstås bli gôtt att se familjen igen. Och skönt att ha sett lite sol i år också. Cyprioterna erbjöd sig faktiskt att vara värdar för mötet nästa år också, och då skulle det vara kul att ta med mina älsklingar.
Men vi får se vad det blir, det lutar visst åt Parma för närvarande. Ingen strand, men god mat :).
Oäckligt.
Fler observationer
Förvirrat budskap.
Jag förstår inte detta med stå-toa. Vad är vitsen? Det är ju jättesvårt att pissa utan att det stänker både kors och tvärs. Gissar att det är lite lättare om man är kille, att man har mer kontroll då?
Har inte provat "number 2", känns som att det skulle vara lika svårt som att pricka rätt med en penna i en flasköppning. Måste man sitta dubbelvikt för att kolla att det hamnar rätt?
Eller är det här nåt som varje italienare lär sig sen barnsben?
Hemma bäst
Hit ska jag åka imorgon.
Yey..
Ofrivillig semester
Bussen som skulle ta mig till flyget kom inte hela vägen fram. Chaffisen var inne i ett litet fiskeläge (Villaggio della Pescatore) och körde och det ville sig inte bättre än att han lyckades köra på nåt hårt. Punka blev det iallafall. Han höll på att köra in i en trädgård.
Hej och hå. Hur tar man sig härifrån? Taxi, ny buss? Det skulle komma en ersättningsbuss men den dröjde och dröjde. Till slut hade den dröjt så länge att det började bli j-ligt tight om jag skulle hinna med flyget. Taxi, nån?
Taxin kom, men eftersom den beställdes från Trieste så tog det (för) lång tid ändå.
Ann kom till flygplatsen och planet hade lyft :(.
Vad göra? Ronchi dei Leggionari är en liten flygplats, och dom har en mycket liten resebyrå där.
Med stort glasfönster not kunderna. En herre i 50-årsåldern, med Armaniglasögon, sitter innanför fönstret och låtsas inte se mig. Efter att ha ägnat 5 minuter åt "ja, jag vill prata med DIG" på teckenspråk så lyfter han sin släpiga blick mot mig. Han lyssnar, han knappar, och efter en stund rynkar han på ögonbrynen och ser tomt på mig. Tyvärr, inga mer flyg med anslutning till Stockholm idag. Det går ett imorgon bitti. 1008 Euro.
- Eh! Finns det något billigare :]?
Från Venedig finns det ett imorgon kväll, 120 Euro. Och då måste jag ta mig till Venedig också.
Hm. Ringer hem till SVA och till Ulla som sköter bokningarna på firman. Förklarar problemet. Ulla pratar med resebyrån som bokat resan. Resebyrån ringer upp, pratar med släpiga gubben. Ingen förstår någon.
Jag ringer tillbaka till resebyrån. Ulf fixar. Ny resa, 400 Euro. På köpet bokar han en enkel resa till Rom (!!????!) den 15 juni. Vette faaan hur det funkar men det blev det billigaste alternativet..
Så nu sitter jag här, ensam på Albergo Furlan i Monfalcone. Ensam åt jag kvällsmat och ensam sitter jag här och surfar, buhuuu! Nu vill jag hem!
Innan allt det här hände var det en bra dag. Efter att vi avslutade förhandlingarna gick jag på utflykt i parken som ligger precis bredvid där jag bott, Miramare. Med slottet som Maximilian av Augsburg byggde till sig och sin hustru Carlotta/Charlotta/Charlotte av Belgien (dotter till Leopold I).
Igår såg jag utsidan från båten, idag såg jag insidan.
Parken är jättestor (för att vara en "trädgård") och designades av Maximilian i tidstypisk romantisk stil (tillbaka till naturen, övervuxna ruiner, grottor, vattendrag etc). Slottet är asläckert, i vit sten. Ute på en udde, med terasser som hänger över klipporna ner mot havet. Och samtidigt ett ganska modernt hus eftersom det byggdes i mitten på 1800-talet.
Parken är också helt fantastisk, ursprungligen designad av Maximilian. Idag finns det en tropisk trädgård där, där man föder upp kolibrier bland annat.
Hur många djur ser du?
Najs terass som gick runt hela huset, med stora fönster runtom som vetter ut mot havet... I like.
Men allting är ju så sorligt! Maximilian åkte till Mexico för att bli kung och sköts där, 35 år gammal. Hans hustru levde i 60 år till och dog, gammal och galen, i Belgien i slutet av 20-talet.
I början av 1900-talet så flyttade en annan högadlig familj in, hertigen Amedeo av Savoy-Aosta, hans hustru och deras två barn. En familj av sin tid, som lät renovera övervåningen på slottet och inredde den i "italiensk rationalism" (typ funkis). Enligt uppgift var det ett hertigpar "av folket", de lät till och med barnen gå i vanligt dagis med pöbeln :).
Alla möbler finns kvar från båda epokerna - på nedervåningen, där Maximilian levde några år med Carlotta, och övervåningen där familjen Aosta bodde. (Såååååå snygga. Funkismöblerna alltså. )
Vad är det med mig och 40-tal nu helt plötsligt? Hur som helst, snyggaste roterande bokhyllan jag sett på länge.
Amedeo var pilot och gjorde en massa stordåd under andra världskriget, blev utsedd till chef över Etiopien, togs tillfånga av britterna i Nairobi och dog i fångläger av malaria och tuberkulos, bara 42 år gammal.
Hur kul är det liksom??
Läggdags. Man vill ju inte missa flyget imorgon liksom.
La turistica
Började med båt från Grignano via Barcola till Trieste.
I hamnen låg ett konferenscentrum där det pågick en utställning för folk som är i turistbranschen, så jag snikade mig in och lyckades få lite tips och en karta. Sen var jag på banan!
Jag utgick från en broschyr som hette "Walking Tour in Trieste". Den var egentligen till för en sån där "audiotour" där man ska gå med en bandspelare och lyssna. Men eftersom den gick runt i centrum till dom viktigaste hållpunkterna så kändes det som en stabil början.
Dom har så fina färger på bilarna i Italien!
Från Piazza dell'Unità d'Italia gick jag rakt upp mot höjden, förbi Arco di Riccardo och vidare upp mot Cattedrale di San Giusto. Där gick jag in. Jättefin var den, massa mosaiker och grejor. Jag tände ett ljus för alla nära och kära och sen gick jag vidare upp till fortet, Castello di San Giusto. Jag gillar gamla försvarsbyggnader, dom ligger högt, dom har en massa gångar och prång och små gluggar som man kan kika ut genom.
(Eftersom jag inte hade audiotouren så vet jag egentligen ingenting om dom här ställena, men jag tänkte att det får jag ta reda på i efterhand.)
Mördarmås äter duva på Piazza dell'Unità d'Italia
I kastellet var det en jättecool fotoutställning med bilder av Van Leo - en studiofotograf, ursprungligen från Armenien, som verkade i Kairo från 40-talet och framåt. I princip bara porträttfoton, mest svart-vitt, en del kolorerat, mycket kvinnor, mycket 40-tal, la Belle Epoque, superläckert.
Det fanns också en utställning om Triestes tillkomst och utveckling som var oootroligt..... otillgänglig eftersom ALLT var på italienska.
Efter Castello di San Giusto (som inte var med i the Walking Tour faktiskt) så återgick jag till kartan som nu tog mig ner för berget till Teatro Romano, en gammal amfiteater från första århundradet. Därifrån gick jag raka spåret bort förbi Piazza della Republica till Piazza Sant Antonio där jag köpte lite gelati, una cona de fragola e amarula. Mmmm i solskenet.
Katt på het stenmur. Teatro Romano.
Av någon anledning fick jag Nice-vibbar när jag gick där mellan kvarteren? Efter ett tag kom jag på att det var för att man ser havet så snart man kommer till en tvärgata, eftersom dom går rakt upp/in i stan från hamnpromenaden.... ljuset blir väldigt speciellt på nåt vis.
Efter glassen knallade jag tillbaka mot utgångspunkten och drog mig sen ner mot vattnet och ut på Molo Audace, (en av alla pirar) och kollade på solnedgången. Jag, ett gäng nyförälskade italienare och ett par amorösa hundar (tax + shih-zu). Det är nånting med havet som gör att jag har svårt att slita mig. Jag skulle kunna sitta där och titta hur länge som helst.
Molo Audace. Många fler än jag som gillar havet.
Men nu började klockan bli hemgång eftersom sista bussen tillbaka till Grignano gick kl 21. Så jag drog mig bort mot Piazza Oberdan, lyckades komma ihåg att man måste köpa biljett i förväg, och hoppade på 36:an som gick direkt "hem" till Adriatico!
Trieste - been there, done that!
Utsikt just nu
Mitt rum vetter ut mot Adriatiska havet och marinan i Grignano.
Myggbiten
Kom hem igår natt efter 3 dagar i Italien, jobb i Padova och nöje i Venedig.
Och japp, Venedig är en fantastisk plats. Kan rekommenderas. Vädret var väl sisådär, men det gjorde inte så mycket. Hade kollat prognosen och hade paraply med mig.
Ja det här är då möjligtvis bild nr 379 567 952 711 på Rialtobron. But this time by night, and by me. Fotad från Mercato Pesce som var stängd för tillfället.
Jag har aldrig funderat eller brytt mig om hur det ser ut där (man har ju sett så mycket bilder) och vart det ligger (nånstans där uppe i norra Italien, på högra sidan). Men nu fick jag chansen att uppdatera min grumliga uppfattning lite grann. Jag hade till exempel aldrig fattat att staden ligger så långt ut i lagunen (ca 3 km). Att det var först under 1800-talet som det blev en landförbindelse (det var medan österrikarna styrde). Att Venedig under större delen av sin existens var en välmående republik som under en period regerade över Kreta och Cypern.
Sen hade jag väl aldrig tänkt på hur det är i en stad som inte har några bilar. Hur tyst det är. Och hur frisk luften är. 
Lite kul att behöva gå över en bro för att komma fram till ytterdörren. Och man förstår att det är lite av ett projekt att renovera fasader i den här staden. Om de inte vetter direkt ut mot en kanal så vetter de mot gränder som ibland är så smala att två pers inte kan mötas.
Det jag också fick lära mig var att Venedig idag har 61 000 invånare. För bara några år sedan var de 150 000. Men bostadspriserna (mellan 6000-11000 Euro per kvadrat) kombinerat med att det är väldigt ont om sånt som får livet att flyta på normalt gör att det mest är gamlingar som bor kvar. Dom unga har flyttat till Mestre på fastlandet. Det finns skolor men knappt några barn. Sjukhuset är inhyst i en gammal 1600-tals byggnad (väldigt vacker) men det "riktiga", välutrustade sjukhuset ligger på fastlandet. Sju miljoner turister tar man emot per år. Dom kan välja mellan att klä sig i Prada, Gucci, Fendi och Chanel, men det är svårt för venezianarna själva att hitta en butik med vanliga kläder till vanliga priser.
Så Venedig håller tyvärr på att bli en museistad, kvävd av turister. (Allt detta enligt guiden som visade oss runt.)
Duvan, jag och några av hennes släktingar på Markusplatsen.
Men fint var det iallafall. Jag hade hittat ett gulligt hotell som låg ett par kvarter från Markusplatsen. På torsdagseftermiddagen åkte jag båt och knallade runt på egen hand tills det blev svart ute. Och igår morse tog jag båten ut till Lido (för att se stranden och havet) innan jag åkte tillbaka till staden och fick mig lite guidning och kunskap till livs.
Utsikt från hotellfönstret. Lite bättre än den i Liverpool.
Jag hann också se vart Elton John har sitt palats (på ön Giudecca) och vart George Clooney spelade in Italian Job :).
Det finns ju hur mycket fantastiska museer som helst i staden, och jag önskar att jag hade haft lite mer tid för sånt. Får bli nästa gång dårå.
Posten är inhyst i ett gammalt palazzo, med en fin innergård och en baksida (en gång i tiden framsida) som vetter direkt ut mot Canale Grande.
Zattere är ett populärt promenadstråk längs Venedigs sydkant. Huset på andra sidan vattnet är familjen Hiltons. Dom köpte den gamla fabriken och gjorde om den till lyxhotell. Det kostar 13 000 Euro per natt att hyra tre-våningssviten i tornet.
Ett bestående (men förhoppningsvis övergående) minne, förutom alla foton, är dom 8-9 myggbett som jag lyckades få på lår, vader, armar och fingrar, och som kliar nåt vaaaaansinnigt. Ger lite sommarkänsla nästan :).
Tyvärr tappade jag en av mina 4-punds handskar från Mark's and Spencer i Glasgow och köpte huxflux ett par nya för 59 Euro från en liten handskspecialist längs det värsta turiststråket. Som inte alls var lika sköna (pucko me).
Så kan det gå.
Leverpöl
Förra veckan var jag i Liverpool i tre dagar. Jobb/konferens. Alltsammans gick av stapeln på hotell Adelphi, en gammal bedagad skönhet som gått igenom både det ena och det andra. Det blev ombyggt/tillbyggt senaste gången 1912, för att kunna ta sig an alla passagerare som reste med White Star Lines båtar, bland annat Titanic (.....inför avresan då?).
Jag tror det är det första hotell jag bott på där dom har guidade turer runt på hotellet? Enligt rykten så var det inte många år sen hotellet var känt som ett studentfest- ställe som trashades var och varannan helg. Men jag tror dom tagit igen det lite nu.
Loungen. Enda stället i huset med WiFi.
Enkelt beskrivet var det nog mycket som var original, i synnerhet i rummen. I konferensutrymmena hade det mesta renoverats, men i ursprunglig stil. Fint och ruffigt på samma gång.
Tur att det finns ett handtag så man slipper krossa glaset...
Dagarna gick fort och jag hann inte se så mycket av stan för övrigt tyvärr. Men på fredag eftermiddagen traskade jag ner till floden Mersey och tittade på Albert Dock och de andra "bassängerna" nere längs vattnet. Ganska mäktigt. 
Mirjam och Gonnie från Utrecht. Och så strandpromenaden längs Mersey, down by the docks.
Hade kunnat tillbringa nåt dygn med att gå på museum där nere också, bland annat Beatlesmuseum och slaverimuseum (det var från Liverpool som båtarna gav sig iväg ner till Afrika och hämtade folk för export till Amerika).
Yellow Duck Marine. Det närmaste jag kom Beatles-historia den här gången.
Dessutom är Liverpool kulturhuvudstad i år så summa summarum hade det varit trevligt att kunna stanna lite längre.
Råkade slinka in på nåt slags konstmuseum. Man fick skriva ett meddelande på en lapp och hänga upp i trädet.
Lustigt nog sitter Ken och gör ett jobb om Liverpool för Travel Channel precis nu. Han vet nog mer om stället än jag gör.
Nu börjar det
Resandet. Det har varit lugnt ett tag, men nu drar det igång igen. Liverpool, Oslo, Venedig, Bedford, Gryttjom, Trieste, Brescia, Lillehammer och så Limassol direkt efter midsommar.
Sen är vi inne i juli och då har vi typ 3 veckor i Gryttjom att se fram emot. Hoppledar-vecka, SM-vecka, Big Way vecka.
Sen är det höst.
Hur gick det här till?
Rädda familjen!
Den här konferensen som jag har varit på heter Zoonoses: From Science to Policy. (Zoonoser är sjukdomar som sprids mellan djur och människor om det är nån som undrar). Det har varit ett osedvanligt bra och genomtänkt program måste jag säga. Många bra inlägg. Mest fokus på UK, inte konstigt kanske.
Sånt som har varit på tapeten är tex prioritering när det gäller (insatser för att hantera) sjukdomar i allmänhet och zoonoser i synnerhet, problem med multiresistenta bakterier, behovet av att hantera zoonoser med ett helhetsperspektiv, vikten av samarbete inte bara mellan humanmedicinare och veterinärer utan även biologer, entomologer, klimatologer, sociologer, beteendevetare etc etc.
Idag har det handlat om livsmedelsburna zoonoser som campylobacter, salmonella och VTEC. EFSA var på plats och pratade bland annat om resultaten av dom Salmonella-baslinjestudier som kommissionen sagt till alla medlemsstater att genomföra. För att få jämförbara värden på förekomst. Och för att sätta mål för framtiden förstås.
En av de första baslinjestudierna var den som inriktade sig på värphöns. Sen har det gjorts liknande undersökningar bland broilers, kalkoner, slaktsvin och nu är det snart dags för avelssvin.
EFSA berättade om resultaten från värphöns- och broilerundersökningarna och i botten låg dom skandinaviska länderna, som väntat. Skyhögst låg Portugal och några av de nya medlemsstaterna. Ungefär 40% av värphönsbesättningarna i Portugal är infekterade med Salmonella. Den vanligaste serotypen var S.enteritidis som är en riktigt äcklig en för den är sån att när hönan lägger ägg så följer salmonellorna med inuti ägget...
Och Ken som älskar ägg!! Hoppas du hårdkokar och genomsteker dom älskling!
Det ser ungefär likadant ut på broilersidan är jag rädd.. Så räkna med att kyllingen är lite "extra kryddad" och ät den välstekt...!
Fåfängans fyrverkeri
En av hennes vänner jobbade på dåvarande ASEA (numera ABB) och hade orgat deras 100-årsjubileum (eller nåt sånt). Och det hade blivit en del fyrverkerier över. Så den novembernatten sköt vi upp fyrverkerier för åtskilliga tusen kronor över Katrineberg. Väldigt ståndsmässigt.
Nåväl.
Fyrverkerier över Glasgow Green, 19.50 idag.
Anledningen till att man firar den här dagen är för att det var just idag (för 402 år sedan) som "the Gunpowder plot" avslöjades, en sammansvärjning med mål att spränga Houses of Parliament och döda kung James I. Guy Fawkes hade fått uppdraget att leda genomförandet eftersom han hade en del erfarenhet av att hantera sprängmedel. Dessutom var han av födsel och ohejdad vana katolik och ville därför utplåna det protestantiska ledarskapet genom blod, död och allmänt våld. (Nåt som man väl känner igen från senare tider också i denna del av världen...)
Plotten var uppbyggd så att konspiratörerna hade hyrt in sig i källaren under House of Lords där dom hade stuvat undan en väldigt massa krut, typ 800 kg. Tyvärr blev nån av de sammansvärjda lite orolig för en av sina vänner som skulle vara i parlamentet den dagen då det skulle sprängas. Så han skickade ett litet varningsbrev. Med följden att Guy blev tagen på bar gärning med facklan i hand, så att säga. I enlighet med vad som då (och ända fram till 1870) var standard procedure med den här sortens förbrytare (obs att landsförrädare är värre än mördare och pedofiler av någon anledning) så blev hela gänget av konspiratörer, åtminstone dom som blev angivna, "hanged, drawn and quartered".
Vilket går till på följande sätt:
" The condemned man would usually be sentenced to the short drop method of hanging, so that the neck would not break. The man was usually dragged alive to the quartering table, although in some cases men were brought to the table dead or unconscious. A splash of water was usually employed to wake the man up if unconscious, then he was laid down on the table. A large cut was made in the gut after removing the genitalia, and the intestines would be spooled out on a device that resembled a dough roller. Each piece of organ would be burnt before the sufferer's eyes, and when he was completely disembowelled, his head would be cut off. The body would then be cut into four pieces, and the king would decide where they were to be displayed. Usually the head was sent to the Tower of London and, as in the case of William Wallace, the other four pieces were sent to different parts of the country."
Osäkert hur denna man mötte döden. Helt klart är att han gjorde det i ett skyltfönster.
Och detta barbariska förfarande firar man alltså än idag med fyrverkerier och fest! Nästan som Lucia hemma hos oss. Man måste beundra mänsklighetens förmåga att hitta på anledningar till att parta!
Och snart är det jul! Hela Glasgow är julpyntat och butikerna proppade med läckra grejor (mmmm kanske på onsdag eftermiddag, då slutar vi vid 14...)
I Henke-land
I Glasgow har dom ljusskyltar med moraliska budskap under vägskyltarna på motorvägen. I kronologisk ordning, från flygplatsen och in mot centrum, kunde man läsa:
- Don't forget to check your fuel
- Keep your seat belt fastened
- Don't drink and drive
Jag fick känslan av att det fanns en tanke med ordningen. Att dom gick ut lite löst med att man ska kolla soppan (det är ju snällt att påminna) och slutade med alkoholen...kanske är det för att dom som brukar köra med promille inte ska "stänga av" och göra precis tvärtom bara för att dom blivit tillsagda.
Det här är andra gången jag är i Glasgow, senaste gången var 1996. Då skulle jag hålla föredrag på engelska för första gången. Jag hade hållit på med min presentation i typ en månad innan och fått mer och mer nackspärr för var dag som gick. På planet till Skottland så hade jag jätteont i ryggen, och under föredragen före mitt så hade jag typ ischias och kunde knappt sitta ner. Körde sen min grej, satte mig ner och - hade inte ont nånstans. Så mycket kan man påverka kroppen med huvudet...
En sak har inte ändrats - det är fortfarande lika svårt att fatta vad taxichaufförer säger i den här stan.
Blev nästan nerspydd på flyget, men bara nästan som tur var. Helt plötsligt fick min sätesgranne väldigt bråttom ut och försökte fälla upp mitt bord med matbricka och allt. Hon hann inte så många steg ute i gången innan allt kom upp. Som tur var satt vi på tredje raden så toan var inte långt borta. När hon kom tillbaka efter att ha blivit ompysslad av flygvärdinnorna (ett tåligt släkte) så var blek om nosen och indränkt med parfym. (Vilken till viss del men inte helt lyckades dölja spya-lukten...).
Sen när vi hade landat tog det en halvtimme innan dom bestämde sig för att bryggan var så pass trasig att den inte gick att köra fram och så fick vi gå ut bakvägen istället. Var till slut framme på hotellet vid 21 vilket gav en total restid på mer än 8 timmar. Till Glasgow. Wow.
Igår natt blev jag väckt vid 2-tiden av Ida som kom hem och ville sova på den lediga halvan av sängen. Nu ska jag fortsätta att försöka ta igen lite av min sömnbrist. God natt alla!
Säng säng säng, sova sova sova säng säng säng!!
Franska kort
Det blev en liten höstsemester med Ida. Fyra och en halv dag i Nice, på ett hotell mitt i stan och med alla kreditkort redo. Min 16-åring är mer road av kommersiella utsvävningar än kulturella sådana. Så hon var väldigt nöjd när det visade sig att vi bodde granne med största gallerian i stan. Stranden kändes mindre viktig. Och snäll mamma som man är så tyckte jag likadant :).
Avresa. På Arlanda, tidigt på morgonen. Flyget gick 6.50. Vi tog taxi hemifrån, Ida hade lågt blodsocker men ville inte ha nåt att äta. I en av butikerna fick jag syn på en måste-present till Joanna också - med lite liknande tema som fjolårets. (Vi håller oss till blod och död, det passar ju till helgen också :).) Med lite fix och trix fick vi iväg den med posten också.
Passade på att köpa ett par pocketböcker också. Det blev Kajsa Ingmarsson den här gången, Små citroner gula och Den ryske vännen. Hon blev ju väldans haussad i fjol men jag har helt missat henne så nu tänkte jag ta igen det.
Det höll på att bli riktigt spännande på nerresan - kabinpersonalen på Air France hade gått ut i vild strejk och det var total förvirring på Paris - Charles de Gaulle. Efter lite runtfrågande och nån halvtimme i fel kö så insåg vi att vi hade tur som inte skulle utanför Europa. Då hade vi möjligen fått besked tre dagar senare om när vi skulle kunna komma vidare... 
Ett plus för fransmännen är iallafall att dom har sköna stolar vid gaten .
Nu löste sig allt till det bästa och vi landade i Nice runt 13-tiden på söndagen (28 okt). Utkvittering av hyrbil gick också bra, och som vanligt avstod jag glatt från att ta den extra självriskelimineringen. Något jag svettigt började ångra när vi kom in i stan och såg hur j-a trångt det var och bucklorna på var och varannan bil... Hur som helst - trots viss ovana hos kartläsaren lyckades vi hitta fram till hotellet och hade turen att kunna ställa oss på en av deras sloter framför dörren.
Hotellet hade väl sett sina bättre dagar. Men vafan, det var tyst, det var rent (inte helt, dock), centralt och frukost ingick. Men man fick definitivt intrycket att när höst är renoveringstid och det var svårt att avgöra vad som var slitet och vad som var på väg att fixas upp.
Ljudisolering i form av vadderade väggar av uppspänt tyg med skumgummi under.
Första dagen var rekognoscering, andra dagen började vi shoppa loss. Vi knallade också runt i gamla Nice (fint, ser ut som Gamla stan ungefär fast i italiensk tappning). Turistfälla dock. (Precis som Gamla stan).
På väg hem efter att ha gått runt i gamla stan och runt kullen med slottet hittade vi det här lilla sockerdricksträdet - eller rättare sagt - ölpalmen. Ett bevis på att Pippis pappa iallafall passerade förbi Rivieran.
Tredje dagen var det lite skyigt och det passade bra med våra planer. Vi tog bilen och åkte till Italien (San Remo) och åt lunch nere i hamnen där. På tillbakavägen körde vi in till Monte Carlo och kollade in casinot och rikingarna.
Fjärde dagen tokshoppade vi lite grann.
Nåt till årsfesten kanske?
Det finns galet mycket kul skoaffärer i Nice och hade jag haft en större resväska, ännu fler plastkort och ett jobb som eskort så hade jag bunkrat. Nu blev det "bara" ett par nya stövlar (stövletter till Ida) och ett par kassar nya kläder som vi bar tillbaka till hotellet och svidade om i (det gjorde vi för övrigt ett par gånger om dan, bara för att vi kunde). Och sista dagen fick jag med mig en Kathy vanZeeland-väska också. Jättefin och väldigt uppiggande :D!
Det intressanta på den här bilden är faktiskt inte Ida, utan raden av gubbar som satt och väntade medan damerna var inne och köper smink och heminredning. Fanns liknande bekvämlighet på alla våningsplan, på strategiska ställen. 
Och faktum är att på Schiphol fanns det små ytor där kvinnorna kunde ställa ifrån sig sina män så att dom inte kom bort medan det shoppades... Har vi missat nåt i Sverige?
Vi kollade lite på hus- och lägenhetspriser också, det är alltid kul tycker jag. För en tvåa i centrala Nice, i närheten av stranden, så kunde man få hosta upp 500.000 (Euro). En parkeringsplats kostade 280.000 SEK.
Så om man känner för att go low budget så kan man skaffa sig en underjordbarre i Nice, ca 2 x 4 meter, med vakt. Och sova i bilen. 
Julpyntet var redan på plats. Palmer och tomtar. Och så kulor och glitter förstås.
Kajsa Ingmarsson var OK. Små citroner gula var väl lite så där, den kändes ungefär lika överreklamerad som Camilla Läckberg. Lite orimligt korkade karaktärer och halvtaffligt språk. Däremot var Den ryske vännen riktigt bra. Men den bok som jag hade svårast att lägga ifrån mig var Allt för min syster av Jodi Picault. Den handlar om 13-åriga Anna som är en s.k. designerbaby. Hon föddes för att genetiskt matcha sin äldre storayster Kate, som lider av leukemi. Redan vid födseln tar de hennes navelsträng för att donera blod till Kate och under årens lopp blir det åtskilliga vändor till sjukhuset för diverse donationer till sin syster. Sen när Anna är 13 år uppsöker hon advokat för att få medicinsk bestämmanderätt över sin egen kropp. Hennes syster är då i stort behov av en ny njure, och Anna förutsätts donera en av sina till henne. Intrigen är alltså ett ganska hårt tillspetsat etiskt dilemma.
I boken får man höra alla inblandades röst, varje kapitel är skrivet utifrån någons egna perspektiv. Otroligt bra skrivet (översättningen är riktigt riktigt bra) , mycket utrymme för tankar och stoooor snyftfaktor. Oväntat och jättesorgligt slut (som jag drabbades av på flyget till London i fredags morse dessvärre, svårt att börja böla som en tjur när folk sitter och smuttar på morgonkaffet).
Om man inte vill bada kan man alltid läsa.
Monaco var för övrigt rent och fint och prydligt (jämfört med Nice) och (- surprise! -) ganska turistigt. Hela den här delen av Rivieran var visst italiensk så sent som på mitten av 1800-talet och det var efter en folkomröstning efter nåt krig (jag suger på historia) som folket här bestämde att man ville höra till Frankrike. Ergo, det mesta i byggnadsväg går i italiensk stil. Monaco är inget undantag (även om det väl varit sitt eget lilla furstendöme). Varma pasteller, små gjutjärnsbalkonger, luckor som solskydd och så kläder på tork på lina förstås.
Casinot bakom till höger, Hotel de Paris bakom till vänster. Too much to do, too little time..ehh..money.
I välordnade Monaco finns det också skyltar som talade om var närmaste defibrillator finns. Det känns ju tryggt! Så när man blir gammal och har kärlkramp och förmaksflimmer så ska man iallafall inte dra sig för att åka dit. Huruvida det finns någon instruktion om hur man använder defibrillatorn vet jag inte. Kanske det finns en liten doktor som kommer springande också?
På kvällen när vi kom tillbaka från Monaco så var det fullt framför hotellet så vi ställde oss i parkeringhuset under NicEtoile istället. Kändes faktiskt som lite mindre risk att man skulle behöva pröjsa 6000 pix för att fixa plåtskador när man stod där. Sen när vi hämtade ut bilen på torsdagen (som var röd dag) var det nästan tomt (rymmer annars över 2000 bilar). Med suggestiv musik som strömmade genom huset, soft belysning...så var det nästan så man ville sätta sig och mysa faktiskt.
På torsdagen skulle vi flyga vid 17-tiden så vi tog hejdå av stranden och käkade lunch nere på Promenade des Anglais. Jag älskar havet, inte att bada i nödvändigtvis men det är totalt avstressande att vara vid, doppa fötterna i, titta och lyssna på. 
Hejdå havet!
Nice är fint. Det är kul att knalla runt så mycket som vi gjort, då får man lite känsla för hur staden ligger och vart man skulle vilja bo nästa gång.
Men jag kan tänka mig att det är galet mycket mer folk och j-ligt jobbigt att komma hit under högsäsong.
Hem kom vi först vid midnatt. Hanna var vaken och fick sin present men Meija och Ken sov.
Själv gick jag och la mig för att sova fyra timmar. Fredag morgon kl 07.00 satt jag på flyget igen, till Heathrow denna gång. Men jag fick iallafall snosa liiite på familjen.
Kom sen hem vid 23-tiden, kröp ner bredvid Ken och vaknade - igen - vid 4.20. Den här gången för att skjutsa Ken och Meija till flyget.... dom åkte nämligen till Portugal idag. (Men tji fick vi, bilen startade inte så dom tog taxi istället.)
Och varför åker dom till Portugal utan mig kan man undra. Jo för imorgon åker jag till Glasgow och blir borta till på torsdag. Suck. Men jag hann iallafall städa huset idag så det är fint tills alla kommer hem.
Enda problemet just nu är att min eticket ligger i mailen som jag inte kommer åt hemifrån, så jag får helt enkelt dra ut till jobbet. Jaja. God natt.
Michelangelo, here I come!
Vi ska verksamhetsplanera och så ska vi på studiebesök på FAO.
Och så ska vi få en privat visning av Sixtinska kapellet....klockan 7 på morgonen på torsdag. Chefen har jobbat med nån som känner nån som är gift med en i det Schweiziska gardet som vaktar påven.
Det ska bli kul! Den enda gång jag försökt komma in där var det en kö på 500 meter, stekhett och det enda man kunde svalka sig med var sjuuukt dyr glass... Den gången gav vi upp.
Skyltförbistring
Vissa skyltar är lätta att fatta och mest av typen pittoreska (typ svenka älgskyltar för en tysk). Det är inga problem att gissa vad de handlar om även om man inte har såna hemma:
Andra är helt klart (??) manipulerade....
Och så finns det dom som liknar något man sett hemma, men ändå inte. Den här satt på ett torg i Vannes, och vi såg en likadan i innerstan i St. Malo.
Vad betyder det här egentligen?
Förbud att gå med barn? Förbud att hålla handen (släpp ungarna fria!)? Stopp - barnplockning förbjuden?
Vissa skyltar är såna att att man faktiskt måste kunna lite språk...annars är dom helt oförståeliga...
Nu är det ju inte bara jag som har upplevt det här, Lonely Planets Doug Lansky har just gett ut sin andra bok på ämnet....kolla här för mer sköna skyltar..
Från havet till våtmarkerna
Vi åkte ner en sväng till stranden i L'Amelie på morgonen. Där var de små surfeleverna redan igång med kursandet.
Planen för dagen var annars att börja med att åka till Rochefort. Det är en stad som dryper av fransk marinhistoria. Jag är inte direkt intresserad av *just det*, men Christine som tipsade oss är hängiven seglare. Och hon hade föreslagit att vi kunde kolla in Corderie Royal, där man tillverkade rep till segelfartyg, och som är inrymt i en häftig 400 m lång byggnad som återuppbyggts totalt efter att tyskarna bombade sönder den. På samma ställe byggs fregatten L'Hermione - en fullskalig replik av det skepp som 1780 seglade till Amerika med LaFayette...
Det här var det andra stället på 2 dagar där vi hakade på en guidad tur på franska (denna gång en reptillverkningsdemonstration) med en engelsk översättning i hand.... (guidning på annat språk verkar dom inte ha så mycket av). Det ger inte så mycket, men det var ändå kul att försöka förstå vad dom säger. Antagligen tyckte guiden att Ken och jag verkade extremt intresserade, vi var så koncentrerade...
Lunch i Rochefort.
Vi var rätt sega efter två museer, och kände att vi ville komma bort från stan. I en bokhandel på museet så såg vi en bok med franska fort och då insåg vi att vi var jättenära Fort Boyard. Det kunde ju vara kul att kolla på tyckte vi. Så vi drog ut mot byn Fouras, och där mot la Pointe de la Fumee som är ett av de ställen där man kan se fortet från land.
Parkade ganska långt från spetsen av udden och fick gå en bra bit. Kollade in ostronodlarnas torn och redskap och såg fortet lååångt bort. 
Japp, det är Fort Boyard där bort vid horisonten :).
På tillbakavägen insåg vi att det var 10 min tills det gick en båttur ut, den sista för dagen dessutom. Men vi hade för lite pengar med oss, jag hade lämnat plånboken i bilen. Merde!!
Efter att vi hade hämmats så brutalt i vår spontanitet så bestämde vi oss för att dra vidare, och bort från kusten. Nu blev målet Marais Poitevin, ett jättestort område med våtmarker "kanaliserade" med teknik hämtad från holländska munkar. Här skulle man kunna hyra kanot enligt Christine. Ute i träsket skulle det dessutom gå kor på bete, det tyckte jag lät väldans trevligt.
Så vi åkte till en liten by som heter Coulon. Letade rätt på (ännu) ett jättegulligt hotell och fick oss en paddeltur på kanalerna inne i la Venise Verte (Gröna Venedig) innan vi gick och la oss. Vilket var en jäkla tur för dagen därpå öste regnet ner... Det var nån mening ändå med att vi missade Fort Boyard-turen.
En av kanalerna i Marais Poitevin. Märkligt ställe, all man made.
...och kor fanns det där också! Dom skjutsas ut till sina betesmarker i specialbyggda båtar.
