snabel@nn

Vi har en stor grön låda som vi har dynor i på somrarna. En gång för ett par år sen så var det en hoppkompis som var bussig nog att hjälpa mig att få hem flygradion över vintern. Men vi var inte hemma när han kom för att lämna den, så jag bad honom att lägga ner grejorna i dynlådan.
En tid efteråt frågade han vart vi hade köpt den, för han tyckte den såg bra ut och ville köpa en sån själv. 
En liten obetydlig händelse, men varje gång jag ser den där lådan så tänker jag på Pelle.

Lukas tänker jag på varje gång jag är på Arlanda, i gamla check-in-hallen. Jag var på väg till Nairobi, och han var på väg till Alperna för att göra Peak-stuntet där han åkte skidor utför en ballong... Samma Lukas tänker jag på när jag ser Vedyxamasten och när jag öppnar bagageluckan i bilen. Där ligger bogserlinan som jag köpte den gången han hade kört fast sig på en skogsväg borta vid masten, och ringde för att få hjälp att komma loss. Jag hade ingen lina innan dess men köpte den på Statoil på Kungsgatan, på väg ut mot Vedyxa. Jag tror det var 2000 eller 2001.

Kompisar som inte längre är around. Men så länge som lådan är kvar, och så länge som jag har bogserlinan, så tänker jag faktiskt på dom nästan varenda dag.

Jens messade i torsdags

Anyway,  jag körde vanliga lördagsrutinen och drog iväg och tränade vid 10. Det hade brunnit på F&S igår, så hela stället stank majbrasa. Det lär nog ta ett tag innan det luktar som vanligt (svett) igen.
Lotte ringde och diskuterade välfärdsprojektet och det slutade med att jag satte mig vid datorn och kollade upp det vi snackade om. Så där gick tre timmar.

Nu är klockan snart fyra och jag tror jag att jag ska gå ut och kratta lite och bli jordig om fingrarna. Eller så tar vi hela familjen och åker ner på stan och fikar.

Ikväll blir det fläskfilé till alla, och oxfilé till Ken :)!

Kom hem igår natt efter 3 dagar i Italien, jobb i Padova och nöje i Venedig.
Och japp, Venedig är en fantastisk plats. Kan rekommenderas. Vädret var väl sisådär, men det gjorde inte så mycket. Hade kollat prognosen och hade paraply med mig.
 

Ja det här är då möjligtvis bild nr 379 567 952 711 på Rialtobron. But this time by night, and by me. Fotad från Mercato Pesce som var stängd för tillfället.

Jag har aldrig funderat eller brytt mig om hur det ser ut där (man har ju sett så mycket bilder) och vart det ligger (nånstans där uppe i norra Italien, på högra sidan). Men nu fick jag chansen att uppdatera min grumliga uppfattning lite grann. Jag hade till exempel aldrig fattat att staden ligger så långt ut i lagunen (ca 3 km). Att det var först under 1800-talet som det blev en landförbindelse (det var medan österrikarna styrde). Att Venedig under större delen av sin existens var en välmående republik som under en period regerade över Kreta och Cypern.
Sen hade jag väl aldrig tänkt på hur det är i en stad som inte har några bilar. Hur tyst det är. Och hur frisk luften är. 


Lite kul att behöva gå över en bro för att komma fram till ytterdörren. Och man förstår att det är lite av ett projekt att renovera fasader i den här staden. Om de inte vetter direkt ut mot en kanal så vetter de mot gränder som ibland är så smala att två pers inte kan mötas. 

Det jag också fick lära mig var att Venedig idag har 61 000 invånare. För bara några år sedan var de 150 000. Men bostadspriserna (mellan 6000-11000 Euro per kvadrat) kombinerat med att det är väldigt ont om sånt som får livet att flyta på normalt gör att det mest är gamlingar som bor kvar. Dom unga har flyttat till Mestre på fastlandet. Det finns skolor men knappt några barn. Sjukhuset är inhyst i en gammal 1600-tals byggnad (väldigt vacker) men det "riktiga", välutrustade sjukhuset ligger på fastlandet.  Sju miljoner turister tar man emot per år. Dom kan välja mellan att klä sig i Prada, Gucci, Fendi och Chanel, men det är svårt för venezianarna själva att hitta en butik med vanliga kläder till vanliga priser. 
Så Venedig håller tyvärr på att bli en museistad, kvävd av turister. (Allt detta enligt guiden som visade oss runt.)


Duvan, jag och några av hennes släktingar på Markusplatsen.

Men fint var det iallafall. Jag hade hittat ett gulligt hotell som låg ett par kvarter från Markusplatsen. På torsdagseftermiddagen åkte jag båt och knallade runt på egen hand tills det blev svart ute. Och igår morse tog jag båten ut till Lido (för att se stranden och havet) innan jag åkte tillbaka till staden och fick mig lite guidning och kunskap till livs.


Utsikt från hotellfönstret. Lite bättre än den i Liverpool.

Jag hann också se vart Elton John har sitt palats (på ön Giudecca) och vart George Clooney spelade in Italian Job :).
Det finns ju hur mycket fantastiska museer som helst i staden, och jag önskar att jag hade haft lite mer tid för sånt. Får bli nästa gång dårå.


Posten är inhyst i ett gammalt palazzo, med en fin innergård och en baksida (en gång i tiden framsida) som vetter direkt ut mot Canale Grande.


Zattere är ett populärt promenadstråk längs Venedigs sydkant. Huset på andra sidan vattnet är familjen Hiltons. Dom köpte  den gamla fabriken och gjorde om den till lyxhotell. Det kostar 13 000 Euro per natt att hyra tre-våningssviten i tornet.

Ett bestående (men förhoppningsvis övergående) minne, förutom alla foton, är dom 8-9 myggbett som jag lyckades få på lår, vader, armar och fingrar, och som kliar nåt vaaaaansinnigt. Ger lite sommarkänsla nästan :).
Tyvärr tappade jag en av mina 4-punds handskar från Mark's and Spencer i Glasgow och köpte huxflux ett par nya för 59 Euro från en liten handskspecialist längs det värsta turiststråket. Som inte alls var lika sköna (pucko me). 
Så kan det gå.

Det hänger en kalender vid vår telefon, en sån som det står namnsdagar på. Så här års, mars-april,  kan man bland annat läsa Vilhelm, Ulf, Otto och Ingvar där, och Ingemund, Ferdinand och Rudolf.
Vilket får mig att tänka på får.
Eller lamm, närmare bestämt.

När jag växte upp hade vi hästar och får (och hundar och katter och vaktlar och kaniner och marsvin och ibland nån tjur också) och det var den här tiden på året som lammen föddes. För det mesta två per tacka, ibland ett och ibland tre.
Våra tackor var av finullsras, och baggen var som regel Oxford down eller Texel. Pappas förhoppning var att kunna kombinera finullsfårens egenskap att få många lamm med köttrasbaggens gener för snabb tillväxt och muskelansättning.....om det funkade vet jag inte.



Hur som helst. Så här års föddes lammen, och varje år fick dom namn efter den som hade namnsdag på deras födelsedag.
Som till exempel Sigurd, som föddes tidigt ett år, den 10 januari. Ingen var förberedd på att han skulle komma, så han föddes ute i hagen, i kallt snöglopp. När jag hittade honom var han fullständigt livlös, och helt iskall i munnen. I det närmaste död.
Vi tog in honom i köket för att värma honom lite försiktigt, ingen visste om han hade hunnit få i sig råmjölk, och frågan var om han överhuvudtaget skulle överleva.
Men efter en halvtimme inne i köket skuttade han runt på fyra ben och ville komma ut till mamma igen. Tänk vad lite värme kan göra.

Sigurds mamma klarade inte av att knyta an till honom efter den tuffa starten i livet. Det var hennes första lamm och hon hade väl liksom avskrivit honom när han tappade livsgnistan ute i slasket. Så Sigurd fick bli flasklamm.
Jag och mina syskon blev hans mammor, och han växte riktigt hyfsat på den konstgjorda dieten. Han följde oss som en hund, som bara ett flasklamm kan.

Lite mer i lagom tid föddes Rudolf, den 27 mars närmare bestämt. Av någon anledning fick min bror Håkan för sig att han ville göra ett litet experiment med lille Rudolf. Vi hade ju fått oss itutat att man inte skulle leka med baggarna, då kunde de bli stångiga. Håkan bestämde sig för att kolla om detta verkligen stämde, och utsåg Rudolf till försökskanin. Vartän Rudolf vände sig så var Håkan där och retades med honom. Inne i kätten, ute i fållan och i takt med att han växte också ute på sommarbetet.
Allt detta retande gjorde att Rudolf blev väldigt van vid människor och vid att bli hanterad, och han utvecklades till att bli en otroligt vänlig och tam bagge, stor och snäll men samtidigt med full respekt för folk. Han skulle inte ha krökt ett hårstrå om man så retade honom i timmar. Lite av en Ferdinand liksom.

Detta till skillnad från Sigurd. Sigurd, det hjälplösa flasklammet, som hade växt upp med en massa ompyssling och vänlighet, han växte upp till att bli en dryg, bortskämd yngling, totalt hänsynslös och brutal.
Som en gång då jag skulle gå för att hämta in en av mina hästar. Jag hann inte mycket mer än ta mig in i hagen innan jag fick en stjärnsmäll bakifrån (i röven) av en testosteronstinn bagge. Sen tog det över en timme att rädda mig de 15 metrarna tillbaka till grinden. Eftersom Sigurd hela tiden sprang och försökte komma inom skotthåll fick jag lov att springa runt och gömma mig bakom stenar, träd och vedhögar innan positionen blev sån att jag hann ut ur hagen utan att bli nedstångad igen.
Så mycket för "gulliga" flasklamm.
(Kanske är får som folk är mest, om man klemar med dom blir dom odrägliga, och får dom möta på lite motstånd så blir det vett och förnuft i skallen).



Men hösten kom, även för små baggar. Och ska man inte bli far, så blir man en söndagsstek. Första gången jag insåg vad det innebar när alla mina lamm blev uppfösta på slaktbilen gick jag ut i stallet och grät resten av dagen. Fast sen när Ingemund/Vilhelm/Ulf hamnade på tallriken så var dom ändå ganska OK. Kändes på nåt sätt rätt bra att veta att dom hade haft det bra när dom växte upp.

Så det här tänker jag på så här års, när jag ser dom där gamla gubbnamnen i kalendern.
Hoppas ingen får för sig att modernisera almanackan innan jag dör.

I lördags firade vi att Lena blivit ännu lite klokare och snyggare. Vi började med femkamp. Med gokart, sumobrottning, pistolskytte, gladiatorpuffning och rodeo.  Gokarten var grymt kul men för övrigt fick jag smisk så det stänkte. Nästan mördad i sumobrottningen och utklassad i gladiator (bara för att jag skulle vara snäll och inte slå Karin på knäna ;)  (jajajaja dålig bortförklaring!)).


Vera gör sig som bus också.


Revolver och revolver. Luftpicka var det ju egentligen. Lena prickar änder.

Jag har haft nån slags romantisk bild av rodeo, att det är grenen för mig liksom. Och att vi skulle vara som ett, tjuren och jag. Men ack vad jag bedrog mig. Efter 11 sekunder av förnedring var det enda jag hade kvar en galen träningsvärk och ont i ryggen.

Fast med liiiite mer träning så, kaaaaaanske..... (or; dream on..)

Men kul var det :D.

Jag gissar att det här är Martin, 1) för det är inga andra bilar på  bilden och 2) för att det går j-igt fort.

Sen var vi och badade/bubblade på Fyrishov och gjorde oss rena innan vi drog hem och fixade libanesisk plockmat under Bäcklinsk ledning allt medan duon Sundh/Forsberg fyllde oss med den ena smarriga drinken efter den andra. (Törna har f.ö. sammanfattat allt med ett antal väl valda ord här.)

På söndagen var det slow start med brunch och klockan hade väl hunnit bli sex på kvällen innan jag tog mig i kragen och började greja med presentationerna inför Osloresa och nordiskt zoonoscentermöte som är idag och imorgon. Vid midnatt var jag hyfsat halvklar, och ställde klockan på halv 6 för att komma med flyget i tid. Vaknade sen vid halvtre-tiden på natten av att Meija ville komma över till vår säng, het som en kamin.

Efter att ha konsulterat Ken kom vi fram till att det bästa nog var att stanna hemma istället... Så morgonen gick åt till att briefa stackars Elina och Johan som fick presentera mina bitar istället för mig....

Meija hade 40 graders feber hela dagen och var rätt trött, men vid gott mod. Själv hann jag sortera lite bilder, skriva det här (i väntan på att bloggens serverbyte skulle bli klart), läsa andras bloggar, sova i soffan och gå in på Faceboken en sväng och röja upp i invitations-träsket.

En helt OK måndag, för mig i allafall.

Förra veckan var jag i Liverpool i tre dagar. Jobb/konferens. Alltsammans gick av stapeln på hotell Adelphi, en gammal bedagad skönhet som gått igenom både det ena och det andra. Det blev ombyggt/tillbyggt senaste gången 1912, för att kunna ta sig an alla passagerare som reste med White Star Lines båtar, bland annat Titanic (.....inför avresan då?). 
Jag tror det är det första hotell jag bott på där dom har guidade turer runt på hotellet? Enligt rykten så var det inte många år sen hotellet var känt som ett studentfest- ställe som trashades var och varannan helg. Men jag tror dom tagit igen det lite nu.


Loungen. Enda stället i huset med WiFi.

Enkelt beskrivet var det nog mycket som var original, i synnerhet i rummen. I konferensutrymmena hade det mesta renoverats, men i ursprunglig stil. Fint och ruffigt på samma gång.


Tur att det finns ett handtag så man slipper krossa glaset...

Dagarna gick fort och jag hann inte se så mycket av stan för övrigt tyvärr. Men på fredag eftermiddagen traskade jag ner till floden Mersey och tittade på Albert Dock och de andra "bassängerna" nere längs vattnet. Ganska mäktigt.


Mirjam och Gonnie från Utrecht. Och så strandpromenaden längs Mersey, down by the docks.

Hade kunnat tillbringa nåt dygn med att gå på museum där nere också, bland annat Beatlesmuseum och slaverimuseum (det var från Liverpool som båtarna gav sig iväg ner till Afrika och hämtade folk för export till Amerika).

Yellow Duck Marine. Det närmaste jag kom Beatles-historia den här gången.

Dessutom är Liverpool kulturhuvudstad i år så summa summarum hade det varit trevligt att kunna stanna lite längre.


Råkade slinka in på nåt slags konstmuseum. Man fick skriva ett meddelande på en lapp och hänga upp i trädet.

Lustigt nog sitter Ken och gör ett jobb om Liverpool för Travel Channel precis nu. Han vet nog mer om stället än jag gör.