Hulk..!
Jag är så blödig. Jag undrar ifall det finns andra som är lika patetiskt lättrörda som jag är. Jag kan börja gråta för vad som helst nästan. Faktiskt mer för roliga och bra saker än för sorgliga.
Jag blir så där fånigt gråtmild när nån är himla duktig liksom. Talang och kämpaanda går jag igång på.
Typ när Stefan Holm spöar hela världseliten. Eller när jag råkar zappa in på trav på TV och ser en anonym kuse dra sig förbi alla andra i sista kurvan. Jag vet, det är helt sjukt! (Behöver jag tala om varför jag är så hopplöst larvigt såld på dokusåpor typ Fame Factory, Idol och Floor filler :-]...?).
Senast kom jag på mig själv med att gråta till Rix MorronZoo, när Amy Diamond var där och sjöng Stay my baby a capella.
Hon är ju så himla duktig! Och bara 15 år. Ojoj. Som Robyn när hon började.
Undrar om folk fattar hur fantastiskt det är att kunna sjunga så utan en massa producenter som snyggar till allt??
Det kan ju vara sorgliga saker som får mig att snyfta också, som boken jag läste ut på ett plan till London nyligen. Då var jag tvungen att nypa mig hårt i armen för att inte sitta och hulka när dom kom med kaffevagnen.
Min älskade sambo har en teori att det är för att jag är så jämn i humöret, att jag trycker ner alla känslor och så kommer allt ut i form av tårar när som helst.
Jaja. Whatever :-).
Bättre det än att det kommer ut när jag står med en kalashnikov i handen i alla fall!
