Katten på råttan, råttan på repet...
Idag när jag skulle resa tillbaka från Skövde så hade det tåg som var före "mitt" gått sönder, och stod kvar inne på stationen. Det innebar att alla som rest med det tåget fick lov att flytta över till det tåg som jag var inbokad på.
När jag kom fram till min plats så var det redan upptagen. Det händer ju ibland att folk reser utan platsbiljett, så jag påpekade lite försynt att jag var inbokad på den platsen. Varpå jag fick höra att "Det är jag med! Jag reste med det tåget som gick sönder och jag tänker INTE flytta på mig."
Hm.. Okeeej? Vad betyder det? Att jag ska stå? Eller att jag ska ta nån annans plats och vägra flytta på mig? Eller??
Jag sa bara - Jaha, då står jag väl här tills konduktören kommer då!
- Ja gör det du, sa hon.
Undrar om det bara är jag som är mesig eller väluppfostrad eller vad det är...men jag skulle faktiskt ALDRIG låta min egen "olycka" drabba någon annan på det sättet. Om jag varit i hennes situation så hade jag väntat för att se vilka platser som faktiskt fortfarande var lediga och satt mig där. Det är ju trots allt hon som är extrapassagerare på det här tåget, inte jag?? Eller är det nåt konstigt med mig som tänker så?
Sen hade jag iallafall turen att enkelsätet tvärs över gången var ledig så det gick ingen nöd på mig. Men jag tycker fortfarande att det är ett jävla märkligt sätt att bete sig på.
Som bestraffning tog jag ett kort på henne :-). Sur-XXXX-an.
Tågtrassel
Har varit i Skövde i 2 dagar, på företagets årliga Djurhälso- och utfodringskonferens. Hade flyt vid biljettbokningen, så jag fick tag på en förstaklassbiljett t.o.r. som faktiskt var billigare än 2:a klass. Vilket fick till följd att jag kunde jobba/surfa utan problem (hade ström vid platsen också). Djupt koncentrerad på detta missade jag att tåget stannade i Skövde och det var först när tågtaxin ringde och undrade var jag höll hus som jag insåg att "tåget gått". Så jag fick leta rätt på konduktören som var snäll nog att se till att jag fick en gratis resa t.o.r. Alingsås...
Det regnade för övrigt där med.
Svenskgänget o Anouk
Cairns - dag 9 och 10
Så har då kursandet börjat. Jag ska lära mig lite mer om nätverksanalys hade jag tänkt. Då kan man rita såna här kuliga bilder. Det här är t.ex. en hypotetisk bild över ett nätverk mellan kobesättningar (ifall det inte framgår direkt :-). ) När man väl har sina data på plats så kan man analysera nätverket för att få reda på t.ex. vilken "aktör" som är mest central (vilket kan uttryckas på ett gäng olika sätt) och som kan komma att spela en stor roll ifall man får ett utbrott av sjukdom. Till exempel.
Metoderna kommer från sociologisk forskning och har bland annat använts för att analysera organisationer, spridning av information (inkl skvaller) och fotbollsmatcher. Och mycket mycket mer. Baconfaktorn är för övrigt också en form av nätverk.
Igår kväll degade jag framför tv:n på kvällen - borde ha jobbat, men fastnade framför Law and Order och JAG.
Idag var jag ute och åt middag med gänget här ovanför; Emma, Maria, Nils och Anouk. Vi hade beställt krokodil- och kängurufajitas, men när killen kom för att servera sa han "Beef and chicken fajitas?" Nej sa vi, vi ska ha krokodil och kyckling. Han hummade lite, gick in i köket, kom ut direkt igen att han bara hade sagt fel, det var krokodil och känguru. Sen när notan kom så stod det iallafall Beef and chicken så vem vet väl vad det var egentligen. Jaja.
Cairns - dag 6, 7 och 8
Fredagen började strax efter 6, för jag kände att jag var tvungen att kolla igenom några av slide:sen i en av PP-filerna och fundera över hur jag skulle förklara dom.
Föredragen gick bra, hade publik trots att det var morgon efter dagen före. Efter förmiddagskaffet satt jag chairman på en session och SEN var mitt ansvar klart för den här gången :D!
Efter sista föredraget var den lite hejdådrinkar och sen gick alla hem till sitt. Jag gick hem och blippade, sen drog jag ner på stan och köpte med mig lite kinamat som jag käkade framför datorn. Också ett sätt att fira födelsedag :).
Idag när jag skriver det här har det hunnit bli lördag kväll. Idag åkte jag upp med två argentinare, Javier och Gustavo, till Kuranda. Bussen kom och hämtade oss 8.30, och skjutsade oss till Caravonica terminal, där linbanan som skulle ta oss upp till Kuranda, "Skyrail", börjar. Linbanan går precis över topparna på regnskogen i Barron Gorge National Park (som för övrigt är en del av World Heritage). På två ställen fick man stanna till och kolla in stryparfikusar, wait-a-while-palmer och diverse överväldigande växtlighet.
Sju kilometer senare var vi uppe i Kuranda, en lite by mitt ute i regnkogen och med otroligt mycket atmosfär. Kanske var det därför som det var ett tillhåll för hippies in the good old days, och faktum är att det fortfarande var en hel del hippiekänsla över utbudet i alla små affärer och stånd som omgav huvudgatorna. Mysigt och (f)lummigt liksom.
I Kuranda besökte vi "Wildlife experience". Det var egentligen tre olika "djurupplevelser", alla skötta och ägda av privatpersoner. Det bästa var nog The Butterfly Sanctuary. Svårt att beskriva det, men det var bland annat en stor voljär fylld med fjärilar av alla slag. Och inga små, utan sådana som är några decimeter över vingarna. Och otroligt vackra. Vi hade dessutom en superbra guide som berättade för oss i livfulla ordalag om hur de skördar fjärlisägg för vidare kläckning varannan timme, hur fjärilarna har artspecifika plantor som de lägger ägg på (för att larverna ska få rätt sorts föda), hur metamorfosen från larv till puppa till fjäril går till, hur det är vingarnas hållbarhet som bestämmer fjärilarnas livslängd, hur honorna söver hannarna när de parar sig - ifall det skulle komma ett rovdjur så kan hon flyga iväg med honom utan att han gör motstånd...och en massa mer.
Sen passade jag på att krama en koala också. Sienna heter hon och är 1,5 år. Ullebulle!
Resan hem gick med Kuranda Scenic railway som också är värd ett eget kapitel. Ursprungligen byggd för att frakta arbetare upp till Barron Gorge för att ta hem timmer och bygga kraftverk, men idag renoverad och omgjord till att frakta turister istället. Bron på bilden är nog en av Australiens mest fotograferade, den är byggd på 1890-talet och heter Stoney Creek Bridge. Man ser Stoney Creek Falls i bakgrunden.
Fin dag! Men nu är klockan mycket, och jag ska gå kurs imorgon...
Uträknad
I tisdags kväll låg det en bibba med papper innanför dörren till rummet. Visade sig att det är dags för folk- och bostadräkning i Australien. Alla som bott här natten mellan 8 och 9 augusti i år skulle räknas. Inklusive hotellgäster.
Sagt och gjort. Lydig som jag är fyllde jag i alla frågor som var relevanta. Efter att jag hade förklarat att jag inte var arbetslös fick jag frågan "How did you get to your workplace last week?" Hmm. Jag flög ju hit. Valde alternativet "Other" och förtydligade med "aeroplane".
Dom frågade också om hur lång restid jag hade till jobbet. Få se nu. Två plus 12 + 12 + 8. Det blir 34 timmar.
Barnomsorg var också på tapeten. Jag kryssade i att jag hade betalat någon för att ta hand om mitt barn (Hanna dårå).
Avslutade med att högtidligen underteckna och intyga att National Archives of Australia får lagra mitt namn och min adress och göra dem offentliga om 99 år. Helt OK tycker jag.
Cairns - dag 5: Hajk!
Klev upp 05.45 och duschade för att komma igång till 06.30 då jag skulle vara på möte. Oj vad gärna jag hade sovit lite till...
Förmiddagen gick iallafall bra, jag lyckades hålla mig vaken. Eftermiddagen var fri från vetenskap så ett gäng av oss hade bestämt att vi skulle gå upp på en utsiktspunkt via en stig som började vid Botaniska trädgården. Skulle ta mellan 3 och 5 timmar enligt olika källor. Vi satte av och var tillbaka igen på 2,5 timmar inklusive paus. Det var ordentligt uppför på vägen dit så jag var sjöblöt av svett. Trodde nästan att det skulle börja regna, men icke. Från toppen av Mount Kinley, som utsiktspunkten hette, hade man bra vy över området norr om Cairns, inklusive en del av North Beaches, och dalen där tåget går som leder upp till Kuranda och tablelands. . Ska eventuellt åka upp dit på lördag.
På hemvägen stannade vi till och tog en öl. Alla utom Marie, för hon är med barn igen, hihi.
Laura höll sin presentation idag och det gick väldigt bra. Hon ska rafta på lördag, hon frågade om jag vill följa med så det är också ett alternativ.
På kvällen gick vi ut och åt på en seafood-restaurang, Splash heter den. Åt en fisk som heter barramundi. Vet inte vad det är men det var gott :-).
Imorgon är det dags för mig att hålla min första presentation av tre. Håll tumamrna att det går bra!
Cairns - dag 4: Jobb och aboriginer
När programmet var slut för dagen var det gratisdrinkar innan vi drog iväg med buss till "Tjapukai by night". Vad var det då? Tja man kan väl kalla det ett kulturevenemang...det var lite som en föreställning med aboriginer i alla roller. Började hyfsat coolt med suggestiv dans och eld men sen gick vi in och åt och då hade de en show under middagen som var rätt patetisk. Slutade med att de sjöng "Proud to be an aborigine" - falskt.
Efter middagen var det utslussning via souvenirbutiken. Med andra ord: hela evenemanget luktade turistfälla.
Men stenläggningen utanför huvudingången var fin!
Imorgon bitti är det möte med Editorial Committee för Preventive Veterinary Medicine (en tidning). Klockan 6.30. Kom inte och säg att det är semester att vara på konferens.
Cairns - dag 3: ISVEE börjar
Är grymt mätt (igen) och ska gå och lägga mig nu så att jag orkar upp å jobba imorgon bitti..På onsdag eftermiddag ska jag haka på ett gäng som ska gå och hajka uppåt regnskogen till. Det låter trevligt.Cairns - dag 2: Grey-t Barrier Reef
Tidig morgon. 7.30 checkade vi in vid Reef Fleet Terminal nere vid hamnen, hos ”Down under dives”, och en timme senare var Laura och jag (+ ett 50-tal andra) på väg ut mot Great Barrier Reef med båten Osprey V. Väl försedda med både snorkel, cyklop, simfenor och våtdräkt. Vi fick veta att det var varmt i vattnet, ca 24 grader, ute vid revet. Under resan ut blev vi briefade om hur man ska göra när man snorklar och hur man ska sparka för att komma framåt med simfötterna. Baggis!
Efter gott och väl en timmes tur, rakt ut i Stilla Havet i ca 25-30 knops fart, var vi framme. Reven synes mest som ljusare blåa områden ute i allt det mörka. En efter en hoppade snorklare och dykare i och gav sig iväg på upptäcksfärd. Vi gjorde som vi blivit lärda, spottade i masken, sköljde ur och satte på. På med fenor och hopp i vattnet! Varmt! Skönare än uppe i båten där det faktiskt blåste ganska kallt. Hade köpt en undervattenskamera för att kunna ta bilder, men det visar sig väl så småningom hur pass de blev. Det var lite svårt att sikta med cyklop/plastskal och när man dessutom låg vid ytan så att man påverkades av bränningarna så är det nog stor risk att det blev en viss rörelseoskärpa..
Vi låg väl och snorklade sisådär en timme. Det läskigaste var att vi hade blivit tillsagda att man inte fick röra revet, och på vissa partier var det så grunt att man knappt kunde ta sig fram utan att skrapa i. Kom på mig själv med att ligga och hålla andan medans jag småviftade med fenorna för att ta mig vidare.
Såg många fina fiskar och coola korallformationer, men – i ärlighetens namn – jag är inget vattendjur, och skönheten med snorklandet avtog i takt med att vi blev kalla. Brrr. Tog flera timmar inklusive lunch att tina upp.
Lite mer av revet fick vi se från den halv-ubåt (semi-submersible) som fanns på plats – en båt där sidorna av kölen var fönsterrutor – och som vi tog en tur med. Tyvärr gjorde ljuset att revet och fiskarna såg ganska gråa ut, de var snyggare ”i verkligheten”. På återresan hade sjön blivit ganska krabbig så båten bankade och slog rätt bra. Och så blåste det grävling. Satt nästan ensam kvar på fördäck och trotsade vindarna, och oj vilket oväsen det var. Som i frifall ungefär. Filmade en videosnutt men den kan jag tyvärr inte ladda upp för den funktionen är nerstängd :(.
Både Laura och jag tyckte att det har varit en helt OK dag, men mitt betyg efter att ha sett hela 50 x 50 meter av detta rev som sträcker sig 300 mil från norr till söder, större än Irland och Storbritannien tillsammans, blir ändå ”been there, done that”. Bäst var i alla fall att åka båt :-).
Cairns - dag 1
Hittade lite ressällskap i bagagehallen på flyplatsen; Jens-Peter och Mogens från Danmark, och James och Laura från Cambridge, UK. Vi delade på en shuttle in till stan, och blev avsläppta vid våra respektive hotell sisådär en 7-7.30 på morgonen, långt innan några affärer öppnat och ännu längre till min check-in tid som var 14.00. Receptionen var inte öppen när jag kom fram, men efter att jag pratat med jourhavande vakt så fick jag komma in och dumpa bagaget, tillsammans med Mogens som bor på samma ställe. I väntan på att stället skulle öppna för dagen gick vi sen ner till hamnen och käkade frukost.
Vid 9-snåret var vi tillbaka på "hotellet" och jag hade såpass tur att jag fick min lägenhet kl 10. Packade upp, surfade lite, läste ut min nyinköpta Anne Holt-bok och somnade. Sov som en gris till 17 då jag pallrade mig upp och tog en sväng på stan för att se mig omkring och proviantera frukost. Gick längs strandpromenaden och kollade in folk när jag hörde en röst bakom mig "-Hi, are you a skydiver? From Sweden?". Visade sig att han som frågade var tandempilot vid ett av hoppfälten i närheten, och dessutom hade han varit och hoppat både i Aros och på Hercabugit. Liten värld är det, iallafall fallskärmsvärlden. 
Laura hade tagit mitt mobilnummer så hon sms:ade och vi bestämde att vi skulle gå ut och käka middag ihop. Vi hittade en lagom livlig restaurang nere vid The Esplanade som verkar vara Cairns restaurangstråk nr 1, precis nere vid havet. God öl och god pasta och prat om allt från Amish till Francos Spanien (Laura är från Léon). Najs.
Vi passade också på att boka in oss på en tur ut till Barriärrevet imorgon. För att snorkla och kolla på fiskar. Samling 7.30. Hepp!!
Fiskmat
Landade i Tokyo 9.22 imorse. Med 12 timmar att göra av med innan nästa flyg kändes det nästan som ett tjänstefel att inte ta tillfället i akt och immigrera för en dag.
Målet var att besöka “Ooedo onsen monogatari”, det badhus som Jenny beskrev i så lyriska ordalag när hon var här för nån vecka sedan. Tack var en väldigt bra vägbeskrivning och några vänliga japaner gick det galant att hitta dit, så ca 3 timmar efter att jag landat satt jag och värmde min flygtrötta kropp i 40-gradigt saltvatten.
Det är tur att japanerna är vana med västlänningar. Jag klampade förstås in på badhuset på bästa västvärldsmanér, och stolpade iväg mot kassan med sandaler på fötterna. Varpå jag raskt blev uppmanad att komma tillbaka, ta av mig skorna och låsa in dem i ett av de tusentals små skåp som fanns vid entrén. Nästa steg var att betala och få nyckel till mitt skåp, och välja min yukata (en slags badrock i bomull) med obi (skärp) efter tycke och smak.
Efter att ha bytt om till yukata och låst in alla prylar + skoskåpsnyckeln var jag redo att gå ut på Hirokouji street of Edo – en liten inomhus marknad/affärsgata med en massa små butiker, restauranger och kulörta lyktor hängandes här och där. Ganska direkt drog jag mig bort mot badavdelningen där jag fick kvittera ut handdukar, ta av mig yukatan igen, låsa in den och den stora handduken + få en till nyckel att sätta runt armen. Naken som ett spädbarn klev jag så in i badhuset och kikade på dom som gick före mig för att se vad man förväntades göra.
Inne i badhuset fanns det åtta marmorklädda pooler i olika storlekar/design/djup och salthalt, nästan alla med 40-gradigt vatten. Och med en eller flera japanskor i olika åldrar, några med en fuktig handduk på huvudet.
Innan jag klev ner i den första passade jag på att duscha av mig all res-svett i ett av de små duschbåsen. (Varför sitter man inte och duschar hemma, det är ju jätteskönt?).
Man kunde gå ut också, till ett par små varma källor och till ett gäng trätunnor där man kunde sitta och relaxa.
Efter att ha värmt upp kroppen till kokpunkten i nästan en timme var det dags för min akasuri-behandling. En helkroppspeeling med massage. Grymt! Len som en babystjärt blev jag, efter att handgripligen ha blivit skrubbad ren från minst ett halvkilo död hud i bruna korvar (tror skrubbdamen blev rätt fascinerad av hur mycket hon kunde få av mig).
Det är svårt att bli renare än så, så när akasurin var klar drog jag vidare till den gemensamma utomhusavdelningen - en liten park, med små vattendrag, stigar och växter. Och Dr Fish. Att träffa Dr Fish var faktiskt det egentliga målet med min baddag. Lite bekymrad var jag, att allt skrubbandet skulle ha befriat mig från ätbara hudrester. Men det var helt obefogat. Dr Fish hittade massvis att nafsa på. Vilket gjorde att dom som hade sina fötter i poolen samtidigt som jag fick se sig övergivna.
Min sista timme på badhuset tillbringade jag i ett stort relaxation room, liggandes på golvet, halvsovandes, men med mobilen på alarm. Avslappnad, ren och som en ny människa. Det måste vara svårt att hitta ett bättre sätt att tillbringa 12 timmar dödtid på.
Gissa om det kändes som ett grymt uppvaknande att krypa in i mina snuskiga svettiga reskläder, och ta mig den långa vägen tillbaka till flygplatsen igen.De resterande 8 timmarna till Cairns minns jag inte mycket av, sov mest hela tiden. Och idag känner jag mig faktiskt förvånansvärt OK. Thank you Dr Fish!
Good morning Japan!
Another day at work
From high up above
Med andra ord så är jag proppmätt och lite full. Ska snart reclina och sätta igång lite massage i ländryggen, hehe.
Skönt nog är det väldigt lite folk på flyget, så jag slipper vara social och umgås med nån stolskompis.
Kommer att få vänta i Tokyo 12 timmar, så jag tänkte göra en Jenny. Åka luftttåg och hälsa på Dr Fish. Men natten är kort och snart kommer dom och väcker mig. Bäst att passa på att sova lite.
