snabel@nn

I lördags kom familjen Franzén och hälsade på. Det blir alldeles för sällan känns det som, så vi passade på att börja tidigt på eftermiddagen med att kolla in Pelle Svanslös hus. Gråväder ute var det, så det var ganska fullt med ungar - lite av ett riskprojekt så här i svininfluensatider. Men vi kastade oss med hull och hår in i barnsmeten och ungarna fick bonda lite bland alla leksaker innan vi drog hem till Kantarellvägen och fixade käk.


Ester passade på att bli målad som en katt.


Meija Gräddnos.

Vet inte om det var kuddarna i Svanslös-huset, stockholmsvirus eller något snorvalp på Friskis och Svettis, men Noa har nu blivit av med sin snuv-mödis. Han inträdde i de infekterades skara natten mellan måndag och tisdag. Näsan rann och han hade svårt att suga på nappen.
Nu hör det ju till saken att Noa är en gosse med mycket jämnt och gott humör. Han klagar sällan. Gillar att vara med. Men nu känns det som vi fått träffa hans alter ego, Mr Hyde. Noa är inte go att tas med när han är snuvig (kanske är det första manliga tecknet?). Han har väl aldrig hållit sina föräldrar vakna så pass mycket och två nätter på raken dessutom.

Igår natt vaknade han runt fyra och blev bara argare och argare. Vid 5.15 var vi smått desperata - hade provat allt. En plötslig ingivelse, och Ken grabbar den lilla kärlekssmurfen som ligger ovanpå sänggaveln. Det är en liten smurf som jag fick på McDonalds en gång för länge sen och som vibrerar/kurrar om man drar ut hjärtat som den håller i. Ken tar denna lilla smurf, sätter den mot Noas rygg och drar. Kurrrrr. En gång till. Kurrrrrrr. Noa tystnar, förvånad. Försöker samla sig till ytterligare ett yyyl, men - kurrrrrr. Efter ett antal kurranden är han avslappnad och lugn och går att lägga ner i sängen igen. Ken står beredd och kurr-kurr-kurrrrar några gånger innan vi känner oss lugna med att han somnat om.


Mmmmm...Krrrrrrrrrr!

Pust! Kärlekssmurfen for president!!

I år är det 25 år sen jag påbörjade min veterinärutbildning tillsammans med ett 60-tal andra glada själar. Efter något år var det dags att hitta på ett kursnamn och för oss blev det "Panta Rei" - Allting flyter. Det gjorde det ju på den tiden, på många olika sätt. Utbildningen är 5 1/2 år, en lång tid när man är 19 som jag var då. Hinner hända mycket på dom åren. Några var betydligt äldre, hade tidigare universitetsutbildningar, barn, hundar och hästar. Men det här var väl första gången som det blev väldigt tydligt för mig att åldersskillnaden sitter mer i huvudet än i kroppen. Det fanns små tanter som kom direkt från gymnasiet, precis som det fanns coola tjejer och killar som var 30+ och hade tränat delfiner och forskat på orangutanger i sina tidigare liv.  

Det händer som sagt mycket på 5 år. Jag började på Stutis som hästtjej, gick klädd i kjol och knytblus och tvättade håret med kamomillshampoo i tron att jag var blond. Efter ett par år började jag engagera mig i nationslivet (V-Dala), kläderna blev svartare, håret blev rödare och jag lärde mig att uppskatta både sill, öl och kräftor. I synnerhet öl. Familjen hängde inte riktigt med i svängarna. Minns när jag en jul fick just kamomillshampoo och en collegetröja i julklapp, två år för sent. 

Jag gillade publivet och gemenskapen på V-Dala och kände att jag gärna skulle vilja prova på att köra en termin som pubchef. Men insåg att så snart jag blev klar med studierna så skulle behovet av att dra iväg och tjäna pengar ta överhanden. Så efter fem års studier och med bara ett halvår kvar så bestämde jag mig för att ta studieuppehåll. Familjen slet sitt hår. Hjälp!! Nu kommer hon att hoppa av studierna! I synnerhet min stora syster oroade sig. Men dom oroade sig i onödan.

Efter ett halvår med pubjobb hade jag ytterligare 6 månader att fylla med något innan jag skulle gå klart sista terminen. Så jag passade på att dra ut och jobba som distriktsveterinär, vilket man kunde göra med dispens på den tiden. Och så jobbade jag extra som kock på en musikrestaurang som hette Barowiak. Det var en av stadens tre musikscener då och hade väldigt duktiga bokare, så trots att vi inte kunde ta dit dom dyraste artisterna så var det en hel del som hade mycket kredd och som var smärre legender. Finns många goa svenska artister som börjat sin karriär på Barowiak och Musikforum som det hette innan.

Eftersom jag gjorde studieuppehåll så gick jag förstås inte ut "Stutis" (som Veterinärhögskolan kallas) med samma kurs som jag började. Mina Panta Rei-kompisar blev klara ett år före mig, 1989, dvs för 20 år sen. Men jag gick ju större delen av studietiden med dom så jag räknar det fortfarande som "min" kurs.
I veckan var det dags för årets Veterinärkongress och då passade vi på att orga en kursträff. Vissa har jag inte träffat på typ 20 år så det var riktigt kul att kunna konstatera att dom hållit sig fräscha och fina. Flera har tagit några turer in i väggen, andra har kraschat sina dåvarande äktenskap men på det stora hela var vi oss ganska lika. Vi var rörande överens om att det inte räcker med en middag för att prata färdigt så det blir nog en uppföljare. När vi firade 5 år så var vi ut på Utö och bodde över, det vore kul att göra nåt sånt igen.

På Barowiak träffade jag för övrigt Ida och Hannas pappa, och när jag gick klart sista terminen var jag gravid; Ida kom i februari. Så - note to family ;-)! - hade jag inte bestämt mig för det där uppehållet så hade jag inte jobbat på Barren, Ida hade inte funnits och jag hade inte känt igen Ola när jag kom upp till Gryttjom första gången, och kanske hade jag inte gått i samma kurs som Marc heller (minns inte riktigt i vilken kurs våra vägar korsades första gången). Jag hade nog inte hoppat fallskärm - för det gjorde jag ju för att ha nåt att göra efter att jag separerat från Ida och Hannas pappa. Och hade jag inte börjat hoppa fallskärm hade jag aldrig träffat Ken och Meija och Noa skulle aldrig sett dagens ljus.
Vilken tur att jag följde min egen övertygelse.


Vi hittade Baby-Björn-selen! Trodde vi hade sålt den, men den låg ute i förrådet. Skulle varit bra att ha i Italien. Nu får den funka som tandemsele istället.