Lite mammareflektioner
Det är fantastiskt med små bebisar. Allt går bara i en riktning => => => framåt, utveckling.
Leenden, joller, rulla runt, ta saker, sitta..gå. Det enda man kan vara säker på är att dom kommer att vara annorlunda imorgon. Kunna mer, vara argare eller gladare, sova bättre eller sämre. Och att dom aldrig mer kommer att vara så små som den här dagen, just nu.
Så liten blev han aldrig mer.
Vi tar mycket bilder, men egentligen borde man filma mer - få med rörelserna, ljuden. Man glömmer så snabbt. Och det är ju nu det händer, inte imorgon.
Hallå kompis!
Noa har blivit proffs på att rulla runt på mage, men han suger på att rulla tillbaks på rygg. Med resultat att han tröttnar efter en stund och blir heligt förbannad. Bäst är livet när det händer saker, när man åker bil eller är på fest. Det har blivit vanligare att vi tar honom på en barnvagnstur för att han ska somna, han som älskat att lägga sig i sängen med snuttetrasa och tryna sig till sömns. Han har blivit så pass stadig att han kan sitta i barnstolen med lite stöd. Så det är så klart roligare än att ligga på rygg och kolla i taket.
Naglarna växer som gräs och måste hållas efter, och det finns ju lite olika sätt; bita, fila, klippa med sax eller vanlig nagelklippare. Man vill ju inte klippa i fingertoppen, och risken är ganska uppenbar på en ryckig liten hand eller fot. Att smyga sig på dom i sömnen är inte min grej. Men jag har kommit på ett nytt sätt som funkar på Noa iallafall. Att hålla ner armen/foten mot skötbordet, utan att hålla i tårna/fingrarna. Han slappnar av och man kan lirka dit klipparen utan att riskera att armen/benet rycks undan eller viftar till.
Han blir 4 månader imorgon, och då säger ju skolböckerna att det kan vara dags att börja introducera lite smakportioner av vanlig mat. Redan nu kunde jag ju ha börjat träna honom på att ta flaska, det underlättar ju en del när man ska iväg av nån anledning.
Men jag har insett att jag nog är lite lat. Jag tycker det är meckigt att sitta och pumpa ur och jag tycker det är praktiskt att bara hänga ut en tutte när det börjar kurra i magen.
Fast nu börjar det väl bli dags. Ack ja. Jobbigt. Samtidigt känner jag inte att jag kommer att sörja när det är färdigammat. Jag är ganska nöjd, I've had my share.
Sånt är livet med Noa idag. Imorgon är det en annan story.
