Kära återseenden och sliding doors

I år är det 25 år sen jag påbörjade min veterinärutbildning tillsammans med ett 60-tal andra glada själar. Efter något år var det dags att hitta på ett kursnamn och för oss blev det "Panta Rei" - Allting flyter. Det gjorde det ju på den tiden, på många olika sätt. Utbildningen är 5 1/2 år, en lång tid när man är 19 som jag var då. Hinner hända mycket på dom åren. Några var betydligt äldre, hade tidigare universitetsutbildningar, barn, hundar och hästar. Men det här var väl första gången som det blev väldigt tydligt för mig att åldersskillnaden sitter mer i huvudet än i kroppen. Det fanns små tanter som kom direkt från gymnasiet, precis som det fanns coola tjejer och killar som var 30+ och hade tränat delfiner och forskat på orangutanger i sina tidigare liv.  

Det händer som sagt mycket på 5 år. Jag började på Stutis som hästtjej, gick klädd i kjol och knytblus och tvättade håret med kamomillshampoo i tron att jag var blond. Efter ett par år började jag engagera mig i nationslivet (V-Dala), kläderna blev svartare, håret blev rödare och jag lärde mig att uppskatta både sill, öl och kräftor. I synnerhet öl. Familjen hängde inte riktigt med i svängarna. Minns när jag en jul fick just kamomillshampoo och en collegetröja i julklapp, två år för sent. 

Jag gillade publivet och gemenskapen på V-Dala och kände att jag gärna skulle vilja prova på att köra en termin som pubchef. Men insåg att så snart jag blev klar med studierna så skulle behovet av att dra iväg och tjäna pengar ta överhanden. Så efter fem års studier och med bara ett halvår kvar så bestämde jag mig för att ta studieuppehåll. Familjen slet sitt hår. Hjälp!! Nu kommer hon att hoppa av studierna! I synnerhet min stora syster oroade sig. Men dom oroade sig i onödan.

Efter ett halvår med pubjobb hade jag ytterligare 6 månader att fylla med något innan jag skulle gå klart sista terminen. Så jag passade på att dra ut och jobba som distriktsveterinär, vilket man kunde göra med dispens på den tiden. Och så jobbade jag extra som kock på en musikrestaurang som hette Barowiak. Det var en av stadens tre musikscener då och hade väldigt duktiga bokare, så trots att vi inte kunde ta dit dom dyraste artisterna så var det en hel del som hade mycket kredd och som var smärre legender. Finns många goa svenska artister som börjat sin karriär på Barowiak och Musikforum som det hette innan.

Eftersom jag gjorde studieuppehåll så gick jag förstås inte ut "Stutis" (som Veterinärhögskolan kallas) med samma kurs som jag började. Mina Panta Rei-kompisar blev klara ett år före mig, 1989, dvs för 20 år sen. Men jag gick ju större delen av studietiden med dom så jag räknar det fortfarande som "min" kurs.
I veckan var det dags för årets Veterinärkongress och då passade vi på att orga en kursträff. Vissa har jag inte träffat på typ 20 år så det var riktigt kul att kunna konstatera att dom hållit sig fräscha och fina. Flera har tagit några turer in i väggen, andra har kraschat sina dåvarande äktenskap men på det stora hela var vi oss ganska lika. Vi var rörande överens om att det inte räcker med en middag för att prata färdigt så det blir nog en uppföljare. När vi firade 5 år så var vi ut på Utö och bodde över, det vore kul att göra nåt sånt igen.

På Barowiak träffade jag för övrigt Ida och Hannas pappa, och när jag gick klart sista terminen var jag gravid; Ida kom i februari. Så - note to family ;-)! - hade jag inte bestämt mig för det där uppehållet så hade jag inte jobbat på Barren, Ida hade inte funnits och jag hade inte känt igen Ola när jag kom upp till Gryttjom första gången, och kanske hade jag inte gått i samma kurs som Marc heller (minns inte riktigt i vilken kurs våra vägar korsades första gången). Jag hade nog inte hoppat fallskärm - för det gjorde jag ju för att ha nåt att göra efter att jag separerat från Ida och Hannas pappa. Och hade jag inte börjat hoppa fallskärm hade jag aldrig träffat Ken och Meija och Noa skulle aldrig sett dagens ljus.
Vilken tur att jag följde min egen övertygelse.


Vi hittade Baby-Björn-selen! Trodde vi hade sålt den, men den låg ute i förrådet. Skulle varit bra att ha i Italien. Nu får den funka som tandemsele istället.



Kommentarer
Postat av: David

De där sliding doors-ögonblicken är härliga att se tillbaka på. Samtidigt är de skrämmande. Vem hade jag varit om inte "det där" hade hänt. Vilka andra vägar hade livet tagit?



Jag gjorde lumpen i Ronneby 1991. Av 50 personer blev jag och tre andra förflyttade till Gotland. Jag och mitt befäl, kapten Persson, hade en konflikt som i grund och botten gick ut på att han vill leka krig på blodig allvar och jag ville nog inte leka krig alls.



Hade inte denna fallskärmsjägare till befäl kastat ut mig så hade jag garanterat inte börjat hoppa. Det var en lumparkompis på Gotland som var drivande och fick oss att anmäla oss till kurs.

2009-11-12 @ 09:04:01
URL: http://bengtsson.net
Postat av: Ola

...Och hade inte jag tjatat till mig ett trumset i 12-års present hade jag aldrig börjat spela pop, och då hade jag aldrig lärt känna Ida och Hannas pappa som var vår ljudtekniker och busschaufför, och inte heller hade jag jobbat på Barowiak och lärt känna Ann. och hade jag inte slutat spela pop, hade jag kanske aldrig börjat hoppa fallskärm, och då hade jag inte träffat Ann (igen) och Ken eller David. Och då hade jag aldrig.... Suck. Täk att allt började med en fjäril som flaxade i Japan. Eller hur det nu var :)



/O

2009-11-12 @ 23:44:28
Postat av: Ken

Det er sånt man ikke innser før i ettertid. Ergo er det bare å like det som skjer, når det skjer, og tro at det er til det beste...

2009-11-13 @ 13:12:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0