snabel@nn

Jag går en 2-dagarskurs i Human Dynamics just nu. Man kan säga att det är ett verktyg som man använder på SVA för att vi medarbetare ska  få en gemensam referensram för hur olika människor "processar information". Vilken typ av hårddisk och processor vi har liksom. I slutändan ska vi få större förståelse för egna och andras sätt att vara och fungera tillsammans.
Jag tänkte att det var lika bra att haka på nu innan kalendern hunnit fylla upp för mycket. För kursen är på 2 x 2 dagar och det hade jag aldrig kunnat avsätta för såna här "mjuka" aktiviteter om jag jobbat kvar på Svensk Mjölk.

Alla som gått kursen tidigare pratar om vilket "grundmönster" dom har och fast kursledaren påpekade flera gånger att vi kanske inte skulle gilla den kategorisering som görs och att vi skulle försöka låta bli att tänka på vart vi hör hemma själva så var det omöjligt för mig. Jag älskar nämligen att systematisera mig själv och andra.
Och efter att vi utforskat våra egna och andras tankesätt så kunde jag konstatera att jag har en fysisk hårddisk och en mental processor, dvs jag har ett fysiskt-mentalt grundmönster. Typiskt för oss som är såna är att vi är praktiska, noggranna och exakta problemlösare - vi gillar modeller, tabeller, diagram för att planera och visualisera, vi gör LISTOR på saker som ska göras, gillar innehållsförteckningar (för att de ger helheten), känner starkt för att effektivisera och slimma verksamheter och kan finna ett visst nöje i att göra (även ganska tråkiga) saker om och om igen bara för att slimma det hela ännu lite mer...
Syftet med varför man gör nånting är viktigt, och får man en ny arbetsuppgift tar man gärna avsprång i nåt som man gjort tidigare för att hitta lösningar snarare än att skapa nåt nytt (allt i effektivitetens namn).
Fysiska-mentala personer har också en hög smärttröskel och kan pressa sig långt, men behöver bryta av med att röra på sig och/eller vara ute i naturen.

Efter den beskrivningen så insåg jag varför jag tycker sån här kategorisering är rolig (det passar ju så bra i tabellform). Jag insåg också att jag genast börjat stoppa in familjen i olika lådor (och det var ganska kul det med.)
 
Nåt som var rätt intressant var en film som vi fick se på slutet av dagen, där dom visade barn med olika grundmönster som fick samma uppgift - att bygga en modell av en park av diverse material. Barnen som var mentalt-fysiska (finns såna också, ganska enstöriga) jobbade var och en för sig (för det var ingen som sagt att de *skulle* jobba tillsammans och alla gillade bäst att jobba själva), dom pratade inte alls med varandra och var och en gjorde en perfekt liten detaljrik park. Gruppen som var emotionell-fysisk pratade med varandra hela tiden, men inte om vad dom höll på med, utan om allt möjligt annat, och parken var ett kreativt kaos. Dom fysiskt-mentala barnen pratade bara om vad dom gjorde och stoppade in allt i avgränsade hagar och fält.
Man menar alltså att det här är sätt att vara som är oberoende av kön, kultur och ålder.

Sen har jag en viss dragning mot det emotionellt-mentala också. I karaktärsbeskrivningen står det; "Ibland kan den intensitet varmed jag uttrycker idéer få andra att tro att jag tycker att "jag vet svaren", fast jag egentligen strävar efter ett kreativt och livligt samspel."
Och ja, så är det faktiskt. Jag har inte svaren på allt. Men jag är en jävel på att stoppa in dom i tabeller!