Perspektiv och snabba förändringar
Rätt som det var så satt jag med knät fullt av gamla minnen, av kompisar som inte längre är kompisar, kompisar som dött, kompisar som hamnat på en helt annan plats i livet än de var då man lärde känna dem, friends in high places och så vidare. När dom bilderna togs så var de bara bilder över vad jag gjorde just då..., men nu är dom påminnelser om vilka vi var och vilka vi blivit.
Lite svindlande känsla faktiskt.
Hittade några bilder från Valborg 1990 och Valborg 1991 som på nåt sätt antyder att livet kan förändras rätt fort :-).
Valborg 1990. På väg till Rackis med Lagge, Mange och Falken. Ida inte påtänkt.
Valborg 1991. Ida 2 månader och 4 dagar.
Rikast när man dör vinner
Norske kungen fyllde år häromveckan. 70 år har han blivit.
Enligt ett mail som var tänkt för hans rika kompisar kom på villovägar och hamnade i tidningarna. I det skrev han att han bland annat att han önskade sig en förgylld spegel i empire-stil för sisådär en 22000 norska kronor.
Vi är nog inte så lika, kung Håkon och jag. Jag känner liksom redan nu att jag blivit så stor att jag själv har råd att köpa mig de grejorna jag verkligen vill ha (och de som jag inte har råd att köpa har jag svårt att be andra om..). Har dessutom svårt att tänka mig att jag kommer att vara sugen på en dyr antikvitet, om eller när jag fyller 70. Enda anledningen att jag skulle önska mig nåt sånt i det läget är kanske att hamstra för ungarnas räkning??
Näe, när (om) jag blir så pass vuxen så hoppas jag att jag (fortfarande) känner att det är roligare att samla på upplevelser än på saker.
Vad gör fallskärmshoppare när det är vinter?
Hjälper andra flygare förstås, speciellt såna som är under isen.
I just det här fallet är det Karin och Matte som gör en för-bröd-ringsinsats för ett par sothönor och ett gäng gräsänder som slirade runt i Hammarby sjöstad i söndags. Dom stackarna har minsann inte har nån tisdagspub att gå till, där blir det till att försöka värma de blekgula fötterna i fyragradigt Mälarvatten. Brrrr.
Svenska - ett världsspråk
Vem har sagt att portugisiska skulle vara svårt att lära sig? Bah.
Idag har vi trotsat gråvädret och dragit iväg på ännu en shoppingtur. Jag har fått med mig porslin hem. Det blir tungt i handbagaget, men vi är ju fyra som kan bära :).
Cantina Mariachi
Onsdagen försöke vi ägna åt shopping. Vi gav oss iväg på förmiddagen till Shopping Algarve, ett gigantiskt köpcentrum i Guia dit vi åkt varje gång vi varit här. Jag blev av med 100 Euro direkt då framför allt Ida behövde ett tillskott till semesterkassan (och Hanna av rättviseskäl fick lika mycket). Sen drog Ken och jag runt och kollade på elektronik ett tag. Känner att det är hög tid för en riktigt stor och platt TV hemma.
Ida och Hanna kollade kläder. Sen gick vi och åt mexmat, också på ett ställe där vi varit tidigare.
Efter maten gick jag och drog i kläder, provade lite men var inte på humör för att köpa. Ida var likadan. Så när vi var klara var det bara Hanna som hade köpt nåt, en tröja. Själv hade jag bara gjort av med tidigare nämnda 100 Euro + det maten kostade. Jaja. Hur kul är det egentligen att köpa saker till sig själv :-o?
Cairns - dag 2: Grey-t Barrier Reef
Tidig morgon. 7.30 checkade vi in vid Reef Fleet Terminal nere vid hamnen, hos ”Down under dives”, och en timme senare var Laura och jag (+ ett 50-tal andra) på väg ut mot Great Barrier Reef med båten Osprey V. Väl försedda med både snorkel, cyklop, simfenor och våtdräkt. Vi fick veta att det var varmt i vattnet, ca 24 grader, ute vid revet. Under resan ut blev vi briefade om hur man ska göra när man snorklar och hur man ska sparka för att komma framåt med simfötterna. Baggis!
Efter gott och väl en timmes tur, rakt ut i Stilla Havet i ca 25-30 knops fart, var vi framme. Reven synes mest som ljusare blåa områden ute i allt det mörka. En efter en hoppade snorklare och dykare i och gav sig iväg på upptäcksfärd. Vi gjorde som vi blivit lärda, spottade i masken, sköljde ur och satte på. På med fenor och hopp i vattnet! Varmt! Skönare än uppe i båten där det faktiskt blåste ganska kallt. Hade köpt en undervattenskamera för att kunna ta bilder, men det visar sig väl så småningom hur pass de blev. Det var lite svårt att sikta med cyklop/plastskal och när man dessutom låg vid ytan så att man påverkades av bränningarna så är det nog stor risk att det blev en viss rörelseoskärpa..
Vi låg väl och snorklade sisådär en timme. Det läskigaste var att vi hade blivit tillsagda att man inte fick röra revet, och på vissa partier var det så grunt att man knappt kunde ta sig fram utan att skrapa i. Kom på mig själv med att ligga och hålla andan medans jag småviftade med fenorna för att ta mig vidare.
Såg många fina fiskar och coola korallformationer, men – i ärlighetens namn – jag är inget vattendjur, och skönheten med snorklandet avtog i takt med att vi blev kalla. Brrr. Tog flera timmar inklusive lunch att tina upp.
Lite mer av revet fick vi se från den halv-ubåt (semi-submersible) som fanns på plats – en båt där sidorna av kölen var fönsterrutor – och som vi tog en tur med. Tyvärr gjorde ljuset att revet och fiskarna såg ganska gråa ut, de var snyggare ”i verkligheten”. På återresan hade sjön blivit ganska krabbig så båten bankade och slog rätt bra. Och så blåste det grävling. Satt nästan ensam kvar på fördäck och trotsade vindarna, och oj vilket oväsen det var. Som i frifall ungefär. Filmade en videosnutt men den kan jag tyvärr inte ladda upp för den funktionen är nerstängd :(.
Både Laura och jag tyckte att det har varit en helt OK dag, men mitt betyg efter att ha sett hela 50 x 50 meter av detta rev som sträcker sig 300 mil från norr till söder, större än Irland och Storbritannien tillsammans, blir ändå ”been there, done that”. Bäst var i alla fall att åka båt :-).
Fiskmat
Landade i Tokyo 9.22 imorse. Med 12 timmar att göra av med innan nästa flyg kändes det nästan som ett tjänstefel att inte ta tillfället i akt och immigrera för en dag.
Målet var att besöka “Ooedo onsen monogatari”, det badhus som Jenny beskrev i så lyriska ordalag när hon var här för nån vecka sedan. Tack var en väldigt bra vägbeskrivning och några vänliga japaner gick det galant att hitta dit, så ca 3 timmar efter att jag landat satt jag och värmde min flygtrötta kropp i 40-gradigt saltvatten.
Det är tur att japanerna är vana med västlänningar. Jag klampade förstås in på badhuset på bästa västvärldsmanér, och stolpade iväg mot kassan med sandaler på fötterna. Varpå jag raskt blev uppmanad att komma tillbaka, ta av mig skorna och låsa in dem i ett av de tusentals små skåp som fanns vid entrén. Nästa steg var att betala och få nyckel till mitt skåp, och välja min yukata (en slags badrock i bomull) med obi (skärp) efter tycke och smak.
Efter att ha bytt om till yukata och låst in alla prylar + skoskåpsnyckeln var jag redo att gå ut på Hirokouji street of Edo – en liten inomhus marknad/affärsgata med en massa små butiker, restauranger och kulörta lyktor hängandes här och där. Ganska direkt drog jag mig bort mot badavdelningen där jag fick kvittera ut handdukar, ta av mig yukatan igen, låsa in den och den stora handduken + få en till nyckel att sätta runt armen. Naken som ett spädbarn klev jag så in i badhuset och kikade på dom som gick före mig för att se vad man förväntades göra.
Inne i badhuset fanns det åtta marmorklädda pooler i olika storlekar/design/djup och salthalt, nästan alla med 40-gradigt vatten. Och med en eller flera japanskor i olika åldrar, några med en fuktig handduk på huvudet.
Innan jag klev ner i den första passade jag på att duscha av mig all res-svett i ett av de små duschbåsen. (Varför sitter man inte och duschar hemma, det är ju jätteskönt?).
Man kunde gå ut också, till ett par små varma källor och till ett gäng trätunnor där man kunde sitta och relaxa.
Efter att ha värmt upp kroppen till kokpunkten i nästan en timme var det dags för min akasuri-behandling. En helkroppspeeling med massage. Grymt! Len som en babystjärt blev jag, efter att handgripligen ha blivit skrubbad ren från minst ett halvkilo död hud i bruna korvar (tror skrubbdamen blev rätt fascinerad av hur mycket hon kunde få av mig).
Det är svårt att bli renare än så, så när akasurin var klar drog jag vidare till den gemensamma utomhusavdelningen - en liten park, med små vattendrag, stigar och växter. Och Dr Fish. Att träffa Dr Fish var faktiskt det egentliga målet med min baddag. Lite bekymrad var jag, att allt skrubbandet skulle ha befriat mig från ätbara hudrester. Men det var helt obefogat. Dr Fish hittade massvis att nafsa på. Vilket gjorde att dom som hade sina fötter i poolen samtidigt som jag fick se sig övergivna.
Min sista timme på badhuset tillbringade jag i ett stort relaxation room, liggandes på golvet, halvsovandes, men med mobilen på alarm. Avslappnad, ren och som en ny människa. Det måste vara svårt att hitta ett bättre sätt att tillbringa 12 timmar dödtid på.
Gissa om det kändes som ett grymt uppvaknande att krypa in i mina snuskiga svettiga reskläder, och ta mig den långa vägen tillbaka till flygplatsen igen.De resterande 8 timmarna till Cairns minns jag inte mycket av, sov mest hela tiden. Och idag känner jag mig faktiskt förvånansvärt OK. Thank you Dr Fish!
Good morning Japan!
Another day at work
From high up above
Med andra ord så är jag proppmätt och lite full. Ska snart reclina och sätta igång lite massage i ländryggen, hehe.
Skönt nog är det väldigt lite folk på flyget, så jag slipper vara social och umgås med nån stolskompis.
Kommer att få vänta i Tokyo 12 timmar, så jag tänkte göra en Jenny. Åka luftttåg och hälsa på Dr Fish. Men natten är kort och snart kommer dom och väcker mig. Bäst att passa på att sova lite.
LOLLY! Ett annat ord för lycka.
Lollypop, a.k.a. LOLLY är årets 4-way-lag. Åtminstone för mig. Tre sköna tjejer som har gjort att jag fått tillbaka glädjen i att hoppa och återupptäckt det sköna med att hänga i Gryttjom.
Efter 4 år bakom spakarna i klubben betydde Gryttjombesök mest jobb, och plikten gick ut över lusten. Och min snälla och tålmodiga familj också för den delen. Så när jag klev av ordförandeposten i april så kändes det som ett steg i rätt riktning.
På samma sätt som min käre sambo nu har ett officiellt tävlingsförbud så borde jag ge mig själv ett officiellt styrelseförbud. Och sen lägga lika mycket tid på aktier, fastigheter eller poker istället.
Lollypop är Yasmina, Jenny och Karin, och så jag dårå. På bilden fick Peter vara med också.
