snabel@nn

Förra veckan var vi i England och firade att Clare och Andy gifte sig. Clare är världens snabbaste omotoriserade kvinna och hon och Andy har varit och hälsat på oss i Sverige vid ett par tillfällen, så nu var det vår tur. Vi hade bokat hyrbil och boende på tre olika ställen. Det blev första utlandsresan för Noa och första vänsterkörningen för Ken.

Bröllopet var på lördagen men vi reste över redan på torsdagen eftersom det var ett eftermiddagsflyg och vi ville slippa stå på i full fart ner till Devon samma dag. Vi sov över första natten på the Shaven Crown, ett jättemysigt värdshus i ett litet samhälle som heter Shipton-under-Wychwood.


Innergården


Ingång till den obefintliga receptionen (ett nyckelskåp på väggen). Och kassan/kontoret hade dom i en fönsternisch vid baren.

På fredagen passade vi på att besöka ett av mina barndomsminnen, "lilleputtstaden" i Bourton-on-the-Water (som är en miniatyr av staden själv).


Lilleputtstaden anno 1969 eller nåt sånt. Syrrans fotoalbum.


Lilleputtstaden anno 2009, med jätten Meija i antågande.

Sen bilade vi söderut och landade nere på Yarnhay B&B i Modbury vid 19-tiden. Stort rum med det mesta man behövde för att kunna sköta sig själv och värsta engelska lyxfrukosten på det.


Sue såg till så att vi slapp svälta..

Modbury är ett litet välmående samhälle med ca 1600 invånare som är först i världen med att skippa allt vad plastpåsar heter i affärerna. (I alla fall gratis plastpåsar, om man betalar går det att få i livsmedelsbutiken i alla fall..).


Broad street, den bredaste gatan i stan..

Bröllopet hölls i St. Werburgh's Church som ligger precis nere vid havet i ett annat litet samhälle som heter Wembury, där Clares pappa bor.


Hur många kameror finns på bilden..?

    
Alla var festklädda....(utom killen som skötte kyrkklockorna dårå.. :-))

Fin, kort och avslappnad vigsel (Noa skötte sig exemplariskt även här), och sen fest på Kitley House, ett sånt där fantastiskt country house som det finns hur många som helst av i England, men bara där.

Att resa runt i Devon var en upplevelse i sig, inte bara för att vägarna var jättesmala och kantade av höga buskage så att det kändes som att man körde i en tunnel eller bob-bana hela tiden, utan lika mycket för att "infödingarna" körde som om de hade hur bra sikt som helst... Buskarna/träden klipps visst en gång per år, måste vara ett jättejobb med tanke på hur många mil väg det handlar om.

Med tanke på hur struligt det varit att fixa pass till Noa, och att vi dessutom parkerade på plats nr 13 på Västerås flygplats så hade jag onda föraningar om att något mer skulle hända under den här resan. Och under natten till söndag så fick jag veta vad det var; kräkningar och diarré som gjorde att jag mest var som ett grått lakan i baksätet när vi började köra norrut. Ken var för övrigt halvsjuk hela tiden (öron-näsa-hals-mage) så det här var mest som en slags patologisk höjdpunkt på resan. Men Meija och Noa höll sig i alla fall friska, det var ju det viktigaste.

Sista natten bodde vi på The Annex B&B, bara några minuter från Stansted. Trevlig dam med en son som hade lite "learning difficulties" , vilket gjorde han inte riktigt förstod att han inte kunde gå in och ut ur vårt rum hur som helst... Men vi sov gott, och resan hem gick smärtfritt (min mardröm var att jag skulle sitta på flyget och spy/bajsa på mig men jag blev bättre under natten efter lite cola och Actimel).

Och natten till midsommarafton kom Ida hem igen efter ett år i Spanien. Idag skjutsade jag iväg henne och Hanna till tåget; dom ska till Gbg och kolla på AC/DC. Hanna har lyckats paja knäet igen, det högra den här gången (första gången!), så hon kommer att stå och knuffas nere på innerplan med kryckor stackar'n (första gången även det).