Igelkottar och motorsågar
I måndags morse möttes Meija och jag av en snigel på ytterdörren när vi skulle ut och hämta tidningen. Tapper och optimistisk snigel! Den måste ha klättrat upp under natten - men till vad då? Undrar om den hade lagt så mycket krut på att ta sig 1.20 meter rakt upp på en dörr om den visste att den skulle bli ivägkastad ut ur trädgården och in i en buske några timmar senare?
Våra grannar två hus bort håller på att ta ner en jättestor tall. Eller rättare sagt, dom har hjälp av samma killar som hjälpte oss att ta ner vår halvdöda sälg på baksidan (bild 7 på det här collaget). Två jättetrevliga unga engelska killar som bara ler hela tiden och är hysteriskt artiga. Sen vi tog ner vårt träd i april har dom haft jobb hos minst tre grannar till på gatan, och har man sett dom jobba så förstår man varför. Det är ganska coolt att titta på. Manligt på nåt sätt, att klättra upp i stora träd med rep och ha en motorsåg hängande vid bältet :-). 
Motorsågen väsnas en del så smålivet i grannskapet har börjat röra på sig. I måndags kväll kom en igelkott in och hälsade på/tog skydd. Jag älskar igelkottar, dom är så små men ändå tuffa. Tyvärr ville den inte stanna så länge, och jag hann bara ta bild på rumpan innan den försvann in under förrådet.
Måndag kväll var också Idas sista kväll hemma innan hon åkte iväg för tre veckor i Oxford. Därför fick hon i uppdrag att bestämma vad vi skulle äta till kvällsmat. Det blev grillspett med chorizo och grönsaker med dragon- och vitlökscreme fraiche till. Plus färsk pasta. Gott!
Vi (Ida och jag) var emellertid lite oroliga att mängen kött (3 korvar) inte skulle räcka för att allas köttlustar skulle tillfredsställas så vi köpte med en låda med kycklingfärsbiffar till Ken. Lådan skulle läggas direkt på grillen enligt instruktionen, men våra engångsgrillar var lite veka så det resulterade i att dom blev mer kokta än grillade/stekta. Måttligt upphetsande. Men biffarna blev iallafall fina som igelkottar.
