Dagens kvasipsykologiska teori
Noa har börjat krypa järnet nu, han reser sig upp mot saker och ting och om det är något han inser att han inte får så skyndar han sig dit för att hinna klättra/riva ner innan han blir stoppad.
Det är rätt häftigt med den här medfödda drivkraften att komma framåt, upp, längre, högre. Att pusha gränser. Ha pannben. Och att det faktum att någon annan försöker hindra en antagligen betyder att det man försöker göra är j-ligt intressant, kul, spännande och verkligen värt att utforskas.
På nåt är det människans främsta och sämsta egenskap i ett och samma paket.
Det som får oss att landa på månen är i grund och botten samma drivkraft som får oss att knarka eller svälta ihjäl oss.
Min, antagligen förenklade, psykologiska teori är att det som avgör om det går den ena eller den andra vägen ligger i självkänsla, inte att förväxlas med självförtroende. Har man god självkänsla kommer man att kunna göra underverk och ha jättekul med den här drivkraften. Har man låg självkänsla men gott självförtroende kan det leda till att man gör fantastiska saker men samtidigt knarkar eller svälter ihjäl sig för att man inte förmår uppskatta sin förmåga. Och om man vuxit upp under sådana förhållanden att både självkänska och självförtroende är i botten så kan den här drivkraften bli fruktansvärt destruktiv.
Tonårsperioden är i grund och botten är ganska läskig för det är då allting drar iväg åt det ena eller andra hållet. Jag tror det är avgörande att man som förälder har lyckats ladda in kärlek, kärlek och "du duger", i handling lika mycket som ord, tillräckligt mycket för att övertyga den lilla att han/hon kan tackla motgång lika bra som medgång, innan dörren bokstavligen stängs nån gång där i 12-13-årsåldern.
Om man dessutom lyckats uppmuntra knodden till att testa sina förmågor och faktiskt inse att dom bär, så har man antagligen gjort det som går. För sen rasslar dom ju iväg och ska själva få fason på sina spretiga känsloliv och forma det till nåt som dom kan kalla sig själva. Och då kan man som förälder inte längre göra något åt ett dåligt grundarbete.
Samtidigt är ju ungdomar jättehäftiga - kloka, kreativa, inspirerande - allt är möjligt och dom börjar se och utnyttja möjligheter själva, driva frågor, förändra världen.
Så när sker stagnationen? När fastnar människan i ekorrhjulet och varför går åren utan att man gör något åt en situation som man inte är nöjd med? Uttråkad, lågavlönad, misshandlad, kränkt borde ju ingen behöva vara någon längre tid. Iallfall inte om man nollställde verkligheten och hittade tillbaka till den där drivkraften som en gång i tiden fick en att resa sig upp på två ben.
Och allt detta bara för att Noa börjat krypa uppför trappan :-)
Det är rätt häftigt med den här medfödda drivkraften att komma framåt, upp, längre, högre. Att pusha gränser. Ha pannben. Och att det faktum att någon annan försöker hindra en antagligen betyder att det man försöker göra är j-ligt intressant, kul, spännande och verkligen värt att utforskas.
På nåt är det människans främsta och sämsta egenskap i ett och samma paket.
Det som får oss att landa på månen är i grund och botten samma drivkraft som får oss att knarka eller svälta ihjäl oss.
Min, antagligen förenklade, psykologiska teori är att det som avgör om det går den ena eller den andra vägen ligger i självkänsla, inte att förväxlas med självförtroende. Har man god självkänsla kommer man att kunna göra underverk och ha jättekul med den här drivkraften. Har man låg självkänsla men gott självförtroende kan det leda till att man gör fantastiska saker men samtidigt knarkar eller svälter ihjäl sig för att man inte förmår uppskatta sin förmåga. Och om man vuxit upp under sådana förhållanden att både självkänska och självförtroende är i botten så kan den här drivkraften bli fruktansvärt destruktiv.
Tonårsperioden är i grund och botten är ganska läskig för det är då allting drar iväg åt det ena eller andra hållet. Jag tror det är avgörande att man som förälder har lyckats ladda in kärlek, kärlek och "du duger", i handling lika mycket som ord, tillräckligt mycket för att övertyga den lilla att han/hon kan tackla motgång lika bra som medgång, innan dörren bokstavligen stängs nån gång där i 12-13-årsåldern.
Om man dessutom lyckats uppmuntra knodden till att testa sina förmågor och faktiskt inse att dom bär, så har man antagligen gjort det som går. För sen rasslar dom ju iväg och ska själva få fason på sina spretiga känsloliv och forma det till nåt som dom kan kalla sig själva. Och då kan man som förälder inte längre göra något åt ett dåligt grundarbete.
Samtidigt är ju ungdomar jättehäftiga - kloka, kreativa, inspirerande - allt är möjligt och dom börjar se och utnyttja möjligheter själva, driva frågor, förändra världen.
Så när sker stagnationen? När fastnar människan i ekorrhjulet och varför går åren utan att man gör något åt en situation som man inte är nöjd med? Uttråkad, lågavlönad, misshandlad, kränkt borde ju ingen behöva vara någon längre tid. Iallfall inte om man nollställde verkligheten och hittade tillbaka till den där drivkraften som en gång i tiden fick en att resa sig upp på två ben.
Och allt detta bara för att Noa börjat krypa uppför trappan :-)
Kommentarer
Postat av: Matte
Sköna bilder, intressant läsning och kloka ord! Nästan som ett kinderägg! :-D Men att -"dörren bokstavligen stängs nån gång där i 12-13-årsåldern.
" där hoppas och tror jag att du har fel. Det går, om än inte utan väldigt mycket arbete, lära gamla hundar att sitta.
Postat av: @nn
Jo, förlåt, där var jag lite för kortfattad - jag menar förstås att det i första hand gäller barn-föräldrarelationen och att dörren för det mesta öppnas igen när dom blivit lite större - för vissa tar det längre tid, för vissa går det fortare. Men det är några år där emellan som man inte har så effektiva kanaler liksom.
Postat av: Matte
True true :-)
Trackback
