snabel@nn

Det hänger en kalender vid vår telefon, en sån som det står namnsdagar på. Så här års, mars-april,  kan man bland annat läsa Vilhelm, Ulf, Otto och Ingvar där, och Ingemund, Ferdinand och Rudolf.
Vilket får mig att tänka på får.
Eller lamm, närmare bestämt.

När jag växte upp hade vi hästar och får (och hundar och katter och vaktlar och kaniner och marsvin och ibland nån tjur också) och det var den här tiden på året som lammen föddes. För det mesta två per tacka, ibland ett och ibland tre.
Våra tackor var av finullsras, och baggen var som regel Oxford down eller Texel. Pappas förhoppning var att kunna kombinera finullsfårens egenskap att få många lamm med köttrasbaggens gener för snabb tillväxt och muskelansättning.....om det funkade vet jag inte.



Hur som helst. Så här års föddes lammen, och varje år fick dom namn efter den som hade namnsdag på deras födelsedag.
Som till exempel Sigurd, som föddes tidigt ett år, den 10 januari. Ingen var förberedd på att han skulle komma, så han föddes ute i hagen, i kallt snöglopp. När jag hittade honom var han fullständigt livlös, och helt iskall i munnen. I det närmaste död.
Vi tog in honom i köket för att värma honom lite försiktigt, ingen visste om han hade hunnit få i sig råmjölk, och frågan var om han överhuvudtaget skulle överleva.
Men efter en halvtimme inne i köket skuttade han runt på fyra ben och ville komma ut till mamma igen. Tänk vad lite värme kan göra.

Sigurds mamma klarade inte av att knyta an till honom efter den tuffa starten i livet. Det var hennes första lamm och hon hade väl liksom avskrivit honom när han tappade livsgnistan ute i slasket. Så Sigurd fick bli flasklamm.
Jag och mina syskon blev hans mammor, och han växte riktigt hyfsat på den konstgjorda dieten. Han följde oss som en hund, som bara ett flasklamm kan.

Lite mer i lagom tid föddes Rudolf, den 27 mars närmare bestämt. Av någon anledning fick min bror Håkan för sig att han ville göra ett litet experiment med lille Rudolf. Vi hade ju fått oss itutat att man inte skulle leka med baggarna, då kunde de bli stångiga. Håkan bestämde sig för att kolla om detta verkligen stämde, och utsåg Rudolf till försökskanin. Vartän Rudolf vände sig så var Håkan där och retades med honom. Inne i kätten, ute i fållan och i takt med att han växte också ute på sommarbetet.
Allt detta retande gjorde att Rudolf blev väldigt van vid människor och vid att bli hanterad, och han utvecklades till att bli en otroligt vänlig och tam bagge, stor och snäll men samtidigt med full respekt för folk. Han skulle inte ha krökt ett hårstrå om man så retade honom i timmar. Lite av en Ferdinand liksom.

Detta till skillnad från Sigurd. Sigurd, det hjälplösa flasklammet, som hade växt upp med en massa ompyssling och vänlighet, han växte upp till att bli en dryg, bortskämd yngling, totalt hänsynslös och brutal.
Som en gång då jag skulle gå för att hämta in en av mina hästar. Jag hann inte mycket mer än ta mig in i hagen innan jag fick en stjärnsmäll bakifrån (i röven) av en testosteronstinn bagge. Sen tog det över en timme att rädda mig de 15 metrarna tillbaka till grinden. Eftersom Sigurd hela tiden sprang och försökte komma inom skotthåll fick jag lov att springa runt och gömma mig bakom stenar, träd och vedhögar innan positionen blev sån att jag hann ut ur hagen utan att bli nedstångad igen.
Så mycket för "gulliga" flasklamm.
(Kanske är får som folk är mest, om man klemar med dom blir dom odrägliga, och får dom möta på lite motstånd så blir det vett och förnuft i skallen).



Men hösten kom, även för små baggar. Och ska man inte bli far, så blir man en söndagsstek. Första gången jag insåg vad det innebar när alla mina lamm blev uppfösta på slaktbilen gick jag ut i stallet och grät resten av dagen. Fast sen när Ingemund/Vilhelm/Ulf hamnade på tallriken så var dom ändå ganska OK. Kändes på nåt sätt rätt bra att veta att dom hade haft det bra när dom växte upp.

Så det här tänker jag på så här års, när jag ser dom där gamla gubbnamnen i kalendern.
Hoppas ingen får för sig att modernisera almanackan innan jag dör.