snabel@nn

Jag ligger efter med bloggandet för det har varit si och så med wifi där vi har stannat. Men nu är vi tillbaka i Sverige (ligger på ett mysigt värdshus utanför Höör) så nu ska jag börja uppdatera... Börjar med tredje dagen dårå.

När vi vaknade på lördagsmorgonen var det ganska grådaskigt. Vår enda plan för dagen var att kolla in några grottor som var utmärkta med "Intressante cultura-natura" på vår karta, och sen att ta oss uppåt landet och ut mot kusten. På väg mot grottorna passade vi på att svänga förbi St.Jean-Pied-de-Port, ytterligare ett av dom ställen uppe i bergen som är helt otroligt fint/mysigt/gulligt/vackert/pittoreskt. Men till skillnad från i Espelette så var det en väldig massa fransmän som tyckte samma sak, här var det knökfullt med folk.
Vi sökte oss upp mot den högsta punkten i stan, där det låg ett fort, La Citadelle. Det var lite övergivet, men vi hittade i alla fall spår av mänsklig aktivitet nere i vallgraven.....

Le Basque-t?

Så vi drog vidare mot Les grottes d'Isturitz et d'Oxocelhaya. Det visade sig vara ett underjordiskt underverk. Den översta grottan, Isturitz, var först bebodd för 80.000 år sen, vilket innebär att både neanderthalare och cro-magnon-människor levt där. Under Isturitz finns ytterligare en grotta, som är Lummelunda i trippelkvadrat. Helt galet märkligt och vackert och mäktigt. Inga bilder, för man fick inte fota, men det finns på nätet...

Det finns gott om kor i Pays Basque...

Efter grottorna satte vi av mot havet. Vi lät lusten och kartan styra, och körde av motorvägen efter ca 10 mil mot Bordeaux för att hitta en väg längs kusten. Nu gick inte vägen så mycket längs vattnet, och vi såg mest tallskog och sand, men vi snubblade över ytterligare en fantastiskt skapelse - sanddynen vid Pyla. 
Tre km lång och 117 meter hög så uppenbarade den sig plötsligt som en sandvägg på andra sidan tallskogen. Vi stannade till, gick genom ett campingområde och kom fram till en nästan lodrät (kändes så) vägg av fin fin sand som vi klättrade upp för (pust!).


Vi har ju lyckats pricka in hela Europas semestertopp och det märks. Vansinnigt mycket fransmän och tyskar men befriande lite skandinaver. Trots att franska västkusten är en enda lång sandstrand. Kanske beror det på att skandinaver inte gärna åker till länder där det är tricky att klara sig bara med engelska?



Det var mycket skärmflygare vid Pyla och både Ken och jag blev hoppsugna.


Vi har ju inte bestämt på förväg vart vi ska sova på den här resan och just den här kvällen höll det på att bli lite knökigt att fixa boende. Vi hade kommit fram till semesterorten Soulac-sur-Mer när vi kände att det räckte och då var klockan ganska mycket. Inne i Soulac var det galet mycket folk och på det hotell som jag hoppade in och frågade om det fanns rum så beklagade men och önskade oss lycka till - det var ju lördag kväll dessutom.
Så vi började köra tillbaka och kom in på en sidoväg ner till lilla L'Amelie-sur-Mer. Det första hotellet vi kollade på var fullt, men damen i receptionen var jättesnäll och började ringa runt till sina hotellkollegor för att kolla läget. Efter flera misslyckade försök fick hon napp, och vips hade vi ett rum i ett stort hus med pool och trädgård som låg lite i utkanten av L'Amelie och därmed var natten räddad!  Rummet var lite...speciellt, det hade en konstig taklucka och ett gigantiskt badrum, och en fondvägg som såg ut som heltäckningsmatta. Men det var helt OK med tanke på alternativet.
Vi var lite hungriga så vi åkte in till "centrum" (som består av 50 meter med ett par restaruanger och surfskola) och den här kvällen var det nån slags fest, så det var fyrverkerier och DJ, dans och en hel del folk ute. Restaurangen vi gick till hade egentligen stängt, men fixade fram mat ändå.
Är faktiskt positivt överraskad av hur snälla och hjälpsamma alla varit, jag har nog haft lite fördomar mot fransmän.....