Halvvägs till året

Nu har det gått hela 6 månader sen Noa valde att komma ut. 
Lite äldre, lite tunnhårigare. Det brukar ju gå åt det hållet.


Nu går det bra att sitta också. Mycket roligare än att ligga.



Tjock är han fortfarande
, 9,2 kg för några dagar sedan, 66 cm lång. Meija var lika lång och 2 kg lättare vid samma tidpunkt.

Svanslös lördag och räddade av Kärlekssmurfen

I lördags kom familjen Franzén och hälsade på. Det blir alldeles för sällan känns det som, så vi passade på att börja tidigt på eftermiddagen med att kolla in Pelle Svanslös hus. Gråväder ute var det, så det var ganska fullt med ungar - lite av ett riskprojekt så här i svininfluensatider. Men vi kastade oss med hull och hår in i barnsmeten och ungarna fick bonda lite bland alla leksaker innan vi drog hem till Kantarellvägen och fixade käk.


Ester passade på att bli målad som en katt.


Meija Gräddnos.

Vet inte om det var kuddarna i Svanslös-huset, stockholmsvirus eller något snorvalp på Friskis och Svettis, men Noa har nu blivit av med sin snuv-mödis. Han inträdde i de infekterades skara natten mellan måndag och tisdag. Näsan rann och han hade svårt att suga på nappen.
Nu hör det ju till saken att Noa är en gosse med mycket jämnt och gott humör. Han klagar sällan. Gillar att vara med. Men nu känns det som vi fått träffa hans alter ego, Mr Hyde. Noa är inte go att tas med när han är snuvig (kanske är det första manliga tecknet?). Han har väl aldrig hållit sina föräldrar vakna så pass mycket och två nätter på raken dessutom.

Igår natt vaknade han runt fyra och blev bara argare och argare. Vid 5.15 var vi smått desperata - hade provat allt. En plötslig ingivelse, och Ken grabbar den lilla kärlekssmurfen som ligger ovanpå sänggaveln. Det är en liten smurf som jag fick på McDonalds en gång för länge sen och som vibrerar/kurrar om man drar ut hjärtat som den håller i. Ken tar denna lilla smurf, sätter den mot Noas rygg och drar. Kurrrrr. En gång till. Kurrrrrrr. Noa tystnar, förvånad. Försöker samla sig till ytterligare ett yyyl, men - kurrrrrr. Efter ett antal kurranden är han avslappnad och lugn och går att lägga ner i sängen igen. Ken står beredd och kurr-kurr-kurrrrar några gånger innan vi känner oss lugna med att han somnat om.


Mmmmm...Krrrrrrrrrr!

Pust! Kärlekssmurfen for president!!


Kära återseenden och sliding doors

I år är det 25 år sen jag påbörjade min veterinärutbildning tillsammans med ett 60-tal andra glada själar. Efter något år var det dags att hitta på ett kursnamn och för oss blev det "Panta Rei" - Allting flyter. Det gjorde det ju på den tiden, på många olika sätt. Utbildningen är 5 1/2 år, en lång tid när man är 19 som jag var då. Hinner hända mycket på dom åren. Några var betydligt äldre, hade tidigare universitetsutbildningar, barn, hundar och hästar. Men det här var väl första gången som det blev väldigt tydligt för mig att åldersskillnaden sitter mer i huvudet än i kroppen. Det fanns små tanter som kom direkt från gymnasiet, precis som det fanns coola tjejer och killar som var 30+ och hade tränat delfiner och forskat på orangutanger i sina tidigare liv.  

Det händer som sagt mycket på 5 år. Jag började på Stutis som hästtjej, gick klädd i kjol och knytblus och tvättade håret med kamomillshampoo i tron att jag var blond. Efter ett par år började jag engagera mig i nationslivet (V-Dala), kläderna blev svartare, håret blev rödare och jag lärde mig att uppskatta både sill, öl och kräftor. I synnerhet öl. Familjen hängde inte riktigt med i svängarna. Minns när jag en jul fick just kamomillshampoo och en collegetröja i julklapp, två år för sent. 

Jag gillade publivet och gemenskapen på V-Dala och kände att jag gärna skulle vilja prova på att köra en termin som pubchef. Men insåg att så snart jag blev klar med studierna så skulle behovet av att dra iväg och tjäna pengar ta överhanden. Så efter fem års studier och med bara ett halvår kvar så bestämde jag mig för att ta studieuppehåll. Familjen slet sitt hår. Hjälp!! Nu kommer hon att hoppa av studierna! I synnerhet min stora syster oroade sig. Men dom oroade sig i onödan.

Efter ett halvår med pubjobb hade jag ytterligare 6 månader att fylla med något innan jag skulle gå klart sista terminen. Så jag passade på att dra ut och jobba som distriktsveterinär, vilket man kunde göra med dispens på den tiden. Och så jobbade jag extra som kock på en musikrestaurang som hette Barowiak. Det var en av stadens tre musikscener då och hade väldigt duktiga bokare, så trots att vi inte kunde ta dit dom dyraste artisterna så var det en hel del som hade mycket kredd och som var smärre legender. Finns många goa svenska artister som börjat sin karriär på Barowiak och Musikforum som det hette innan.

Eftersom jag gjorde studieuppehåll så gick jag förstås inte ut "Stutis" (som Veterinärhögskolan kallas) med samma kurs som jag började. Mina Panta Rei-kompisar blev klara ett år före mig, 1989, dvs för 20 år sen. Men jag gick ju större delen av studietiden med dom så jag räknar det fortfarande som "min" kurs.
I veckan var det dags för årets Veterinärkongress och då passade vi på att orga en kursträff. Vissa har jag inte träffat på typ 20 år så det var riktigt kul att kunna konstatera att dom hållit sig fräscha och fina. Flera har tagit några turer in i väggen, andra har kraschat sina dåvarande äktenskap men på det stora hela var vi oss ganska lika. Vi var rörande överens om att det inte räcker med en middag för att prata färdigt så det blir nog en uppföljare. När vi firade 5 år så var vi ut på Utö och bodde över, det vore kul att göra nåt sånt igen.

På Barowiak träffade jag för övrigt Ida och Hannas pappa, och när jag gick klart sista terminen var jag gravid; Ida kom i februari. Så - note to family ;-)! - hade jag inte bestämt mig för det där uppehållet så hade jag inte jobbat på Barren, Ida hade inte funnits och jag hade inte känt igen Ola när jag kom upp till Gryttjom första gången, och kanske hade jag inte gått i samma kurs som Marc heller (minns inte riktigt i vilken kurs våra vägar korsades första gången). Jag hade nog inte hoppat fallskärm - för det gjorde jag ju för att ha nåt att göra efter att jag separerat från Ida och Hannas pappa. Och hade jag inte börjat hoppa fallskärm hade jag aldrig träffat Ken och Meija och Noa skulle aldrig sett dagens ljus.
Vilken tur att jag följde min egen övertygelse.


Vi hittade Baby-Björn-selen! Trodde vi hade sålt den, men den låg ute i förrådet. Skulle varit bra att ha i Italien. Nu får den funka som tandemsele istället.



Tji nålstick


Det var många som ville bli stuckna idag på förmiddagen. Medan vi väntade så hann kön bli dubbelt så lång bakom oss, utan att vi rörde oss mer än någon meter framåt. Efter 45 min väntan så fick vi veta att vaccinet var slut. Jaha.


När får man åka hem?

Tofflor duo de Luxe

Syrran har cashat in födelsedagspresenten hon fick av mig - 1,5 timmes spabehandling tillsammans med lillasyster :). Vi fick bubbla och dricka bubbel tillsammans, vi skrubbades och vi fick en grym rygg- och rövmassage. PLUS ett par tofflor storlek 42 (minst). 

Känner du någon som vill ha ett par badtofflor? Kanske vill du ha ett par själv?
Kanske har du en badrock som passar (om inte, klicka här)?
Först till kvarn!


Tofflor, anyone?


Ring ring

När jag var liten så gillade jag inte att prata i telefon, i synnerhet inte om det innebar att jag skulle behöva prata med nån jag inte kände. Och jag tror inte jag var ensam om det? Meija och hennes kompisar har inga som helst hämningar i den riktningen. Vet inte hur det kommer sig. Kanske för att telefonen är med överallt nuförtiden?
Hur som helst, dom ringer och avtalar plats för lek (hos dig eller mig?) och sen får föräldrarna ta över och checka av vad det blev, om man hinner innan dom lägger på.
Idag såg Meija min gamla nummerskivetelefon i en låda och ville kolla in den, men hon behövde en liten "historielektion" i hur man slår ett nummer på den. Och inte kan man byta ringsignal på den heller.
Konstigt. 


Happy Halloween!

..önskar zombie-Noa!


Frankensteins lillebror!

En trippel Heinz

Ketchupeffekt.
Så har det varit med doktoranderna på "min" institution på SLU (inte där jag är anställd men där mina doktorander är inskrivna och där jag själv disputerade en gång).
Tre stycken klara inom loppet av 6 veckor; Nils, Johanna och så senast Marie. Att få in tre inom så kort tid är ungefär som när Thomas Wassberg slog Juha Mieto på femmilen i Lake Placid 1980, eller när Gunnar Larsson tog OS-guld på 400 meter medley i München 1972. Tajt.
Och stort! Mellan 4 och 7 års hårt stakande, och alla går i mål på samma gång liksom.


Johanna och hennes senaste, tredje, avkomma. En liten hästavhandling.

Jag har haft den stora äran att sitta i betygsnämnden för både Nils och Johanna, och vad gäller Marie så har jag varit hennes biträdande handledare sedan hon började i maj 2003. Så det har blivit en hel radda fester på senaste tiden.
Marie är den första doktorand som jag följt från start till mål. Det har verkligen varit en superkul resa. Som jag sa till henne, hade det här varit en ridskola så hade hon varit en nybörjarhäst. Lugn, trygg och okomplicerad :). 
Hon har haft sin egen lilla ketchupeffekt här på slutet också. Efter 6 år och 2 barn så blev alla inskickade artiklar accepterade nu under 2009, så det var tajt där med...
Superstolt är jag förstås, inte minst efter hennes försvar som väl var det bästa jag kan minnas på lång tid.
Och som grädde på moset så kommer hon att börja jobba för min gamla arbetsgivare Svensk Mjölk. Känns kul att veta att man gett henne ett projekt som gjort henne attraktiv på arbetsmarknaden nu när hon blivit klar. 
Hoppas dom tar väl hand om henne!


Världens bästa Marie och hennes - med all rätt - stolta mor.





Fest igen

Är det inte det ena så är det det andra.
Idag firar Noa namnsdag, sin första. Det är inte på grund av Noa eller Johannes som han firar, utan det är det ståtliga mellannamnet  Edgar som är festanledning. Det namn han fått efter morfar och som han också delar med morbror Håkan.
Förutom skräckförfattaren Edgar Allan Poe och FBI-chefen J. Edgar Hoover så kommer här alltså en till snubbe som har ett namn som betyder ungefär 'lyckosam spjutman' eller 'lycklig segrare'.
Fler kända Edgar är t.ex. Tarzans pappa Edgar Rice Burroughs, konstnären Degas, Edgar Ray Killen; baptistpastor och lokal Klu Klux Klan-ledare vars aktiviteter inspirerade till filmen Mississippi brinner, och inte minst den okrönte engelske kungen Edgar den Fredlöse, som dog 1126.


Dagen till ära festar jag loss på jättekanelbullar!

Precis som Oscar så har även Edgar ett pris uppkallat efter sig. Det delas ut av Mystery Writers of America och kategorin bästa roman har bland annat vunnits av kända namn som Raymond Chandler,  John le Carré, Frederick Forsyth och även Maj Sjöwall & Per Wahlöö.

Hurra för Edgar :)!

Grötkalas

Tjohoo! 5 månader idag! Snart tar jag studenten och flyttar hemifrån.


Höst, spikar och sång

Jag är nog en höstmänniska. Sval krispig luft, löv som börjar skifta färg, dofter som sätter igång ett helt batteri av sprakande synapser och minnespaket och känslor så att det knappt går att sortera...glädje och melankoli om vartannat.
Mest av allt tänker jag nog på den del av mitt liv som handlade om hästar. Det var då man var ute och red tidigt på morgonen när dimslöjorna fortfarande låg över stubbåkrarna, barbacka på en varm hästrygg, ut i den svampdoftande höstskogen. Jag tror aldrig jag kände mig så nära naturen som då.


Kung Bore börjar vakna...

Sånt tänker jag på när jag går till dagis med Meija, med Noa i barnvagnen. På ditvägen är det frost i gräset i Murkleparken, 20 minuter senare på tillbakavägen är den borta. En föraning av att nu går det bara åt ett håll, mot vinter och kyla.





Det börjar bli kallt om näsan..

Den här fantastiska höstveckan som var så var det dags för min doktorand Marie att spika (offentliggöra) sin avhandling. Det brukar firas med tårta och lite ceremoniell fastspikning av boken vid en planka i korridoren, så också den här gången. Själva disputationen är om tre veckor, den 23 oktober.


Med ett stadigt grepp om hammaren..

Lite speciellt för mig, för hon är min första doktorand som jag följt mer än hela vägen - det var min projektidé, jag skrev större delen av ansökan, och nu är det genomfört! Och Marie var den första person jag rekryterade och jag har lärt känna henne som en underbar människa. Jättekul att följa någons utveckling på det här viset. Dessutom ska hon nog börja hos min gamla arbetsgivare, Svensk Mjölk, nu efter disputationen.
Tillsammans inom projektgruppen har vi dessutom hunnit generera 6 barn på lika många år; Marie 2 st, jag 2 st, Agneta 1 st och Stefan 1 st. Mycket produktiv grupp :).

Vi har sålt av lite mer grejor på Blocket. Igår åkte två vita Billyhyllor, bland annat för att ge plats åt ett par byråer som vi spontanhandlade på en utförsäljning förra helgen. Jättefina byråer, men egentligen en för mycket. Den får åka upp på Idas rum så länge - därav det akuta behovet att bli av med den ena bokhyllan. Den andra har också varit inne på Idas rum och passade inte riktigt någon annanstans.
I Meijas rum håller vi på att sätta upp väggfasta hyllor; mer flexibelt, lättare att städa på golvet, luftigare intryck = bättre.

Skydivers dyker ju upp lite överallt och nu har vi med en i Körslaget också. Lucas sjunger med Uppsalakören, och eftersom jag egentligen hade velat vara med själv så hejar jag förstås galet mycket på det gänget. Hanna och jag fick biljetter till premiären igår och avnjöt det hela på plats i Frihamnen.


Körsång gör sig bättre live än i TV måste jag säga.

Hanna upptäckte att hennes kompis Dorsa är med, och jag såg Ginette också. Liten stad det är, Uppsala.
Tyvärr tror jag att det kan bli hårt att hänga kvar länge - flera körer sticker ut och andra har jättefanclub bakom sig... men HEJJJA UPPSALA, överbevisa mig!!!!  


Burn baby burn!!


En ny värld öppnar sig

Mmmm...banangröt! Noa har fått den första glimten av en hel framtid fylld av smakupplevelser, ett helt liv med mat, till glädje och njutning förhoppningsvis..


Det finns annat än mammas mat som är god, det känns tryggt att veta.

Crosses in the roof

Inatt sov jag från att jag gick och lade mig vid 23-snåret till klockan 6 på morgonen. Vilket betyder att Noa sov hela natten för första gången.
En konstig och annorlunda känsla, inte helt oangenäm!

Meija går på en 10-dagars penicillinkur. Det började med en röd fläck på ryggen som kliade, och som visade sig vara borrelia.
Vi har inte sett någon fästing, men det var en prick mitt i, så nånting har antagligen suttit där.


Ett klassiskt erythema migrans.

Äta penicillin är inte det roligaste (smakar ju faan) men hon är ganska tapper. Några duster har vi tagit, men med lite Danonino som smörjmedel och vatten att skölja ner med så kan det funka om hon är på humör.


Nedräkning!

Håller på att försöka hjälpa Ida att fixa i ordning på sitt rum. Det går.....inte så fort. Första steget var att sälja loftsängen. Och fixa en byrå. Vi åkte till IKEA och köpte en MALM, men hon blev osäker på om den var för stor och blaffig. Sen kom vi på att min gamla byrå som pappa byggt stod i garaget. Så den fick komma till användning i gen, det var ju bra.
En hel del skräp har slängts, en hel del grejer har sorterats ut. Polluxböckerna ska säljas.
Vi får se vart det slutar.

Igår var vi iväg och lämnade tillbaka MALM-byrån iallafall. Passade också på att åka förbi återvinningen och slänga lite saker (Hm. Låter som en contradiction in terms?). Som vanligt på en lördag var det fullt av folk där. Man tror nästan att det är kön till Gotlandsfärjan vid midsommar.


Nynäshamn eller Uppsala??

Noa gillar när det händer saker
, så han är ett tacksamt ressällskap. Innan vi drog till IKEA var vi tvungna att få i oss lite lunch, så det blev Donken. Det var först när vi suttit där en stund som jag kom på att Noa faktiskt var med också. Han satt på golvet i bilbarnstolen och filosoferade för sig själv. 


När får man åka hem?

I måndags var han med mig till F&S när jag tränade. Dom har ett superbra lunchpass på 75 minuter - skivstång + kondition. Och det bästa av allt - dom har barnvakter! Tre mogna damer passar på småttingarna medan mamma eller pappa är inne och svettas.


Det gäller att hålla koll på knoddarna..

Vi har två påsar med gamla Ken-leksaker i köket, en med smurfar och en med bilar. Båda används flitigt. Tur att Ken haft sitt barnasinne med sig hela livet.
Fast..hm...jag har ju faktiskt kvar mina gamla plasthästar kvar uppe på vinden...
Kanske dags att ta fram dom nu.


Här en ögonblicksbild ur smurflivet, så här i Idol-tider.. (smurfarna till vänster är kör, och dom tillhöger är publik..)


Noa gillar...

-1ab7e86aaca6091bc93c4f03bab1a32.png

Noa gillar att hålla koll på vad som händer i trädgården.


En söndag i dödens tecken

I söndags var vi på besök på Gamla kyrkogården här i Uppsala. Det var ett digert program med diverse, lite udda aktiviteter under dagen. "Kratta din egen grav", "Möt en dödgrävare" och lite annat intressant.
Bland annat så följde vi med på en guidad visning där vi fick veta lite mer om "personerna bakom inskriptionen på stenen". (Det kändes lite som en naturlig uppföljning på den tomb-spotting som vi ägnade oss åt i Florens.. :).)
Förutom uppenbara kändisar som Gustav Fröding, Erik Gustaf Geijer och Dag Hammarskjöld så passerade vi Ida Norrby (hon som står bakom ett av landets mest spridda verk, Hemmets kokbok), Sven Lilja (som startade Allsång på Skansen 1935) och Ann-Margret Holmgren (förkämpe för kvinnlig rösträtt i Sverige).


Vår guide, här framför familjen Hammarskjölds familjegrav. Lite Gestapo-varning på looken :).

En hel radda professorer, nobelpristagare, ministrar och akademiledamöter ligger också på kyrkogården, som faktiskt "bebos" av hela 17.000 invånare. Som en mindre svensk stad, fast på en betydligt mindre yta.

Efter rundturen bland gravstenarna så fick vi lära oss lite mer om gravgrävning. Hur man säkrar upp att graven inte rasar igen, olika typer av gravskick (enkel kist-, dubbel kist- urngravar, kammare mm), problem som en dödgrävare kan stöta på, att tjälen sällan går längre ner än en meter här i Mälardalen, hur många lager med dödingar man kan ha ovanpå varann, att det inte längre är möjligt att få förtur på gravplats (inte ens om man har mycket pengar) och inte minst hur man fyller igen en grav (kanske med anledning av Uppdrag Gransknings reportage i frågan).


Mojängen till vänster används då det är tjäle i backen. Tinar upp ner till 1 m på ett dygn. Till höger förevisas den ram som man använder när graven "stämplas" dvs då man stadgar upp sidoväggarna under grävning och inför gravsättning. Gravarna grävs ner till 2.50 m djup, flera ton Upplandslera schaktas upp. Och läggs ner igen.


Här förevisas hur man höljer graven (täcker kistan med jord) innan det övre stämplingslagret tas bort.

Vi missade tyvärr gravkrattningen. Men vi fick se lite olika förslag som elever från Bolandsskolans estetiska program hade gjort, till tävlingen "Uppsalamönstret 2009", som gick ut på att hitta på krattmönster med Uppsalaanknytning.


Den här var lite fin, med Uppsala högar, Fyrisån och lite sånt.

Dom gravar som var krattade för tävlingen hade särskilda skyltar där det stod "Tävlingsgrav". Det var lite skoj tyckte jag, och tänkte på alla tävlingsinriktade i min närhet (ni vet vilka ni är :)). 


Kände en viss lättnad inombords att Ken har styrt bort från allt sånt där med att konkurrere..



Äpplen och morötter

Hade skrivit in i kalendern att vi skulle få våra nya fönster levererade förra veckan eller den här. Men istället kom ett brev där Mockfjärds berättade att man fått vår reklamation och bad så mycket om ursäkt. Frågetecken? Vi har varken fått fönster eller reklamerat. Visade sig att det var transportören som gjort det efter att ett av fönstren gått sönder, men ingen berättade för oss. Nu dröjer det ytterligare 3-4 veckor innan dom kan monteras. Brrr. Man får väl ta på sig en extra tröja den dagen.

I måndags fyllde Noa 4 månader och i tisdags var jag och vägde honom. Hela 8260 g nu.


Nån sa att det ska gå att äta sånt här, men jag är skeptisk..

Marie fortsätter att spurta med sitt avhandlingsskrivande och jag läser och läser. Nu är det snart klart, snart, snart..!


Det är iallafall helt OK kontorsmiljö på Kantarellvägen.

Och Ken har skördat alla äpplen han kunde få tag på från vårt konstiga äppelträd, det blev väl en 10-12 stycken sisådär. Så vi har ätit smulpaj och äppelsockerkaka i dagarna tre, mmmmm.

Idas loftsäng är såld, Blocket förstås. Skönt, det var steg 1 i att få ordning på det rummet. Min älskade dotter är en sann "procrastinating hamster", men idag överraskade hon både mig och sig själv tror jag med att slänga ut ett gäng gamla hyllor som ska till återvinningen, med innehåll. (Jag vet vad hon vill, hon vill åka till IKEA och köpa en ny byrå, och hon vet att vi inte åker dit innan det finns plats i rummet...)

Eva/Besta/farmor kom i onsdags, alltid lika trevligt. Meija älskar sin farmor, dom har så kul tillsammans.


Noa gillar också sin Besta.

Och idag fick Ken och jag lyxen att låna hennes bil, samma lilla sportbil som vi åkte genom Europa med för några år sen, för en tre-timmarstur ut till Linnés Hammarby. Barnpassning ingick i paketet, så jag såg till att Noa var fulltankad innan vi drog.
Det var äppeldagar där ute med sortbestämning och lite annat. Synd att vi hunnit äta upp alla våra, skulle varit kul att få ett utlåtande.


Man får passa på att njuta av dom sista somriga dagarna... Trädet i bakgrunden bär för övrigt äpplen av sorten Råby Rubin. En buske av den sorten hittades för 30 år sen på Råby gård i Rytterne socken, mina gamla hemtrakter. Såg också Fiholmsäpplen bland alla sorter som var utställda. Inte visste jag att jag är uppvuxen i värsta äppelcountyt.


Fint väder och benen fulla med spring.

Vädret var fantastiskt och guidningen inne i Linnés hem var kul och intressant. En gammal farbror, han var säkert över 80, tyckte att min tröja var så fin, haha.


Min fina tröja.

Det var länge sen jag var ut till Linnés Hammarby, säkert 15 år sen. Men det har fixats till ordentligt sen Linnéjubileet för några år sen och är väl värt ett besök. Vi hann inte se allt, tiden gick fort, så vi lär väl åka ut dit igen vad det lider.


En apelmes eller kanske en astrakanskata?

Meija har börjat fota så snart hon får chansen, alltid lika spännande att sätta på kameran och se vad som dyker upp.


Självporträtt.


Pappa.


Takstudie.

Digitalkameror är ett fantastiskt påfund. Jag har fortfarande kvar bilderna från första rullen med min första kamera, en Kodak Instamatic. Det var andra tider det. Inget kreativt knäppande med direkt feedback där inte.
Det var inte bara bättre förr i tiden.


Tio dagar av mitt liv

Ett litet sammandrag av vad som försigått sedan sist.
(Här ska man visst skriva: OBS Långt inlägg!)

Ken har ju redan hunnit avslöja en del, som att vi bytt värmeväxlare och varit på stadsvandring, och att vi hälsade på ute i Roslagen hos Berggrenbarnen och deras föräldrar förra helgen. Kul!
Dagen efter var jag allmänt seg, men lyckades iallafall jobba vidare på att tömma frysen inför avfrostning, så det blev kalops (som sen blev till fyllning i smördegskrustader dagen efter :-)! Påminde lite om roast beef och yorkshire pudding på nåt sätt).

Bilen har varit på plåtverkstad och vi har haft hyrbil (hela det äventyret har Ken också bloggat om). Kan bara säga att det var trevligt att köra Toyota, den kändes hemtam på nåt vis. Kanske för att den var gammal och väl inkörd (årsmodell -97). Kanske det bidrog till att jag glömde att tanka innan jag lämnade tillbaka den. Kändes lite pinsamt, speciellt som jag också lämnade tillbaka den med spricka i vindrutan. 


Bil återlämnad. 

Ägnade också veckan åt att sakta döda ett dåligt samvete. Efter pestiviruskonferensen som jag orgade i fjol så tog jag (dumt nog) på mig att vara gästredaktör för en specialutgåva av Veterinary Microbiology, med artiklar som bygger på några av presentationerna på konferensen. För att göra en lång historia kort så har det varit allmänt struligt. Först nu, ett år sedan konferensen, börjar det hela bli klart.
Blä, aldrig igen.

Det är också mycket läsa nu. Marie, en av mina doktorander, håller på att spurta och producerar text i ett rasande tempo. Jag läser och ger feedback. Det börjar bli riktigt bra nu tycker jag!
Och i fredags satt jag i betygsnämnden vid försvaret av den här avhandlingen. Trevlig bok att läsa det med, läste merparten av den vid sidan av poolen nere i Toscana vilket liksom gjorde den extra trevlig.


A hard day at work.

På kvällen var det fest, och Noa och jag fick sitta tillsammans, det var ju bra. Han skötte sig för övrigt helt lysande, ju mer ljud desto lugnare blev han. En riktig partykille.



I torsdags var frysen redo att laddas igen, så vi åkte till ICA Maxi i Stenhagen. Till min stora lycka såg jag att Lild-butiken som ligger granne har fått lov att stänga igen.


Lidl har tagit ner skylten.

Jag vet inte riktigt varför, men jag hyser oresonlig agg och motvilja mot Lidl, har aldrig satt min fot i en av deras butiker och kommer aldrig att göra det om jag kan slippa. Jag tror det började med att de bestämde sig för att importera mjölk bara för att de inte lyckades få igenom sin vilja att all mjölk skulle säljas under deras eget märke. Sen har man läst om att personalen inte fick vara med i facket och lite annat. Allt negativt har jag sett och om det stått något positivt har jag förträngt det. Ingen objektivitet här inte. Nu hoppas jag bara att de ska få stänga i Gottsunda också. Bra kan det iallafall inte gå, det är nästan alltid öde på parkeringen.

Frystömningen gjorde att vi blev tvungna att göra oss av med alla ihopsamlade brödkanter. Vilket gav oss anledning att ta en tur ner till Svandammen också.


Det är lätt att bli poppis i det här gänget.

Gårdagen bjöd på Kulturnatt i Uppsala. Det fanns hur mycket som helst att se på, från capoeira och lindy hop på Stora torget till experimentella pianoimprovisationer, butohdans, stumfilm, lyrik och astronomi mm mm mm mm runt om i hela staden. Ett fantastiskt arrangemang, men vi nöjde oss med att låta näsan styra, knalla runt lite i stan och ta in det som vi råkade snubbla över. Vi åkte högst upp i Musikens Hus och kollade på utsikten, Ida pekade ut sin nya skola (SPUNK) och sen gick vi ner på torget och köpte finkultur för 10:- stycket (Snövit, Gothika mm).


Utsikt österut. Torghandel på Vaksala torg.


Utsikt västerut. Slottet, Carolina Rediviva och domkyrkan.

Vår vana trogen gick vi och fikade, denna gång på Güntherska. Och på väg tillbaka till bilen gick vi in på Godsmagasinet och kollade på Stickspårets rea. Sen var vi rätt nöjda, och åkte hem och kollade på Vicky Cristina Barcelona.
Vi har nämligen ett gratis abonnemang på LOVEFiLM den här månaden, så vi kan kolla på så mycket film vi hinner. LOVEFiLM har ett ganska väl genomtänkt, men ack så förgängligt koncept. Hur länge kan det egentligen fungera att skicka dvd-filmer kors och tvärs på det viset?


Ida och Meija framför ingången till Idas nya skola. Lite hemligt ställe vid Sivia torg. 


Lite mammareflektioner

Det är fantastiskt med små bebisar. Allt går bara i en riktning => => => framåt, utveckling.
Leenden, joller, rulla runt, ta saker, sitta..gå. Det enda man kan vara säker på är att dom kommer att vara annorlunda imorgon. Kunna mer, vara argare eller gladare, sova bättre eller sämre. Och att dom aldrig mer kommer att vara så små som den här dagen, just nu.

 
Så liten blev han aldrig mer.

Vi tar mycket bilder, men egentligen borde man filma mer - få med rörelserna, ljuden. Man glömmer så snabbt. Och det är ju nu det händer, inte imorgon.


Hallå kompis!

Noa har blivit proffs på att rulla runt på mage, men han suger på att rulla tillbaks på rygg. Med resultat att han tröttnar efter en stund och blir heligt förbannad. Bäst är livet när det händer saker, när man åker bil eller är på fest. Det har blivit vanligare att vi tar honom på en barnvagnstur för att han ska somna, han som älskat att lägga sig i sängen med snuttetrasa och tryna sig till sömns. Han har blivit så pass stadig att han kan sitta i barnstolen med lite stöd. Så det är så klart roligare än att ligga på rygg och kolla i taket. 

Naglarna växer som gräs och måste hållas efter, och det finns ju lite olika sätt; bita, fila, klippa med sax eller vanlig nagelklippare. Man vill ju inte klippa i fingertoppen, och risken är ganska uppenbar på en ryckig liten hand eller fot. Att smyga sig på dom i sömnen är inte min grej. Men jag har kommit på ett nytt sätt som funkar på Noa iallafall. Att hålla ner armen/foten mot skötbordet, utan att hålla i tårna/fingrarna. Han slappnar av och man kan lirka dit klipparen utan att riskera att armen/benet rycks undan eller viftar till.

Han blir 4 månader imorgon, och då säger ju skolböckerna att det kan vara dags att börja introducera lite smakportioner av vanlig mat. Redan nu kunde jag ju ha börjat träna honom på att ta flaska, det underlättar ju en del när man ska iväg av nån anledning.
Men jag har insett att jag nog är lite lat. Jag tycker det är meckigt att sitta och pumpa ur och jag tycker det är praktiskt att bara hänga ut en tutte när det börjar kurra i magen. 
Fast nu börjar det väl bli dags. Ack ja. Jobbigt. Samtidigt känner jag inte att jag kommer att sörja när det är färdigammat. Jag är ganska nöjd, I've had my share.

Sånt är livet med Noa idag. Imorgon är det en annan story.



Hästar, ungar och gamla mostrar

I lördags var det storfrämmande i Uppsala. Beridna högvakten hade tagit sitt pick och pack och lämnat storstaden för att förgylla gatorna hos oss i förskingringen. Dagen till ära var det s.k. hästöverlämning, det var fyra nya hästar som överlämnades av Stiftelsen Beridna Högvakten till staten.


En ovanlig syn i Uppsala.


Man är ganska cool om man är pukhäst.


Det var många Uppsalabor som hade samlats på Vaksala torg för att kolla in uppvisning och hästöverlämning. Vi hade först bra utsikt från Musikens Hus, men man hörde ju inget så vi gick ut iallafall.

Har hållit på och avvecklat innehållet i frysen. Vi måste frosta av den och vi har ingenstans att flytta över grejorna; ergo, vi tömmer den. Det har tagit nån vecka eller så. Lite kul faktiskt, att tvingas till att hitta på rätter som förbrukar frysmaten. Blir lite udda skapelser som stuvade crabsticks i smördegskrustader, räk- och briepaj, pasta med bacon- och broccolisås och så bakverk som bullmuffins och muffins med lingon och choklad. På nåt sätt så flödar kreativiteten när man får lite begränsningar.
 
Precis som Meija så har Joanna fått en lillebror. Så i söndags åkte vi till Stockholm för att säga hej till honom. En sömnig liten krabat som Noa ser fram emot att leka med. Jag testade mina bullmuffins på familjen Stier och dom gick ner :).


Slagna hjältar.

Det är lika många månader mellan Meija och Joanna som mellan smågrabbarna - nästan som en tanke - men, nej :-).

Och så har ju stora Yster fyllit halvsekel. Det kan man inte tro. Eftersom vi var borta i Italien när hon hade sitt kalas så åkte vi förbi idag, dagen efter den riktiga dagen. Vissa säger ju att det bara är genom sina barn som man förstår att man åldras, jag skulle vilja säga att det är genom sina äldre syskon som man kommer på att man inte fattar det i alla fall.


Moster Jane och Noa bondar lite.

Hur som helst, min present till henne var att få gå på lyx-spabehandling - parbehandling tillsammans med lilla moi. Det var väl snällt :-D!


Fölbebisen som vi träffade första gången på nationaldagen har vuxit på sig och blivit ännu vackrare. Mörk fux som pappa Eldur. Han ska heta nåt med -snikur som tydligen betyder snål på isländska. Fast det är visst namnet på en tomte som samlar på ljusstumpar...hmm?


Vacker skymning på väg hem från Sura. Äkta carshooting (rullande bil) med mobilkamera.


Imorgon kommer Vattenfall och byter
värmeväxlare här hos oss. Det blir bra. Den gamla är jättestor och tar onödigt mycket plats. Dessutom vet vi knappt hur den funkar. Det är ju vinter snart igen så jag ser fram emot att lära mig den nya :).


Medan vi...

0-1f4325cbf68339ed235f7fc5347b05a4.png

Medan vi var i Italien så hade Ida kompisar från Göteborg här. Sånt kan ju innebära en viss risk men i det här fallet så var det en ren vinst. Rebecca har nämligen infört ett nytt sätt att vika plastpåsar! Titta så mycket plats vi sparar. Genialiskt :).


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0