Svanslös lördag och räddade av Kärlekssmurfen
I lördags kom familjen Franzén och hälsade på. Det blir alldeles för sällan känns det som, så vi passade på att börja tidigt på eftermiddagen med att kolla in Pelle Svanslös hus. Gråväder ute var det, så det var ganska fullt med ungar - lite av ett riskprojekt så här i svininfluensatider. Men vi kastade oss med hull och hår in i barnsmeten och ungarna fick bonda lite bland alla leksaker innan vi drog hem till Kantarellvägen och fixade käk. 
Ester passade på att bli målad som en katt. 
Meija Gräddnos.
Vet inte om det var kuddarna i Svanslös-huset, stockholmsvirus eller något snorvalp på Friskis och Svettis, men Noa har nu blivit av med sin snuv-mödis. Han inträdde i de infekterades skara natten mellan måndag och tisdag. Näsan rann och han hade svårt att suga på nappen.
Nu hör det ju till saken att Noa är en gosse med mycket jämnt och gott humör. Han klagar sällan. Gillar att vara med. Men nu känns det som vi fått träffa hans alter ego, Mr Hyde. Noa är inte go att tas med när han är snuvig (kanske är det första manliga tecknet?). Han har väl aldrig hållit sina föräldrar vakna så pass mycket och två nätter på raken dessutom.
Igår natt vaknade han runt fyra och blev bara argare och argare. Vid 5.15 var vi smått desperata - hade provat allt. En plötslig ingivelse, och Ken grabbar den lilla kärlekssmurfen som ligger ovanpå sänggaveln. Det är en liten smurf som jag fick på McDonalds en gång för länge sen och som vibrerar/kurrar om man drar ut hjärtat som den håller i. Ken tar denna lilla smurf, sätter den mot Noas rygg och drar. Kurrrrr. En gång till. Kurrrrrrr. Noa tystnar, förvånad. Försöker samla sig till ytterligare ett yyyl, men - kurrrrrr. Efter ett antal kurranden är han avslappnad och lugn och går att lägga ner i sängen igen. Ken står beredd och kurr-kurr-kurrrrar några gånger innan vi känner oss lugna med att han somnat om.
Mmmmm...Krrrrrrrrrr!
Pust! Kärlekssmurfen for president!!
