Miljöaktivism
Läste i tidningen om Jaques Chirac som kliver av som president efter 12 år vid makten. Insåg då helt plötsligt att jag inte köpt franska viner på 12 år och att det var hans förtjänst :-)!
Trodde det var längre tid faktiskt, kanske känns så när man tar till sig en åsikt och gör den till sin egen.
Min 12-åriga bojkott mot franska viner är nog det mest uthålliga jag gjort i miljöväg. I och för sig gillar jag lågenergilampor, och jag kör en liten bil som går på blyfri bensin men det är nog är mest för att det finns en ekonomisk fördel. Och källsorterar gör man ju förstås, men det "måste" man ju, typ.
Men i grund och botten kan jag inte påstå att jag brinner för miljön, jag är lite för bekväm och har lite för mycket här och nu kring mig för att orka ta ansvar för framtiden hela tiden. Jag är nog ganska vanlig tror jag.
Om man rannsakar det som faktiskt motiverar mig så handlar det om pengar och om att det finns fullgoda alternativ som jag kan välja. Det finns ju t.ex. hur många bra alternativ som helst till franska viner (och dessutom har jag ett undantag i min bojkott som säger att om jag blir bjuden så får jag dricka...). Det kan ju vara ett tips till alla politiker kanske - för att en vanlig svensk ska bli miljövänlig krävs det ekonomiska incitament och fullgoda alternativ (som inte blir dyrare, helst billigare).
Sen finns det ju saker i livet där alla prioriteringar vänds upp och ner. Som att köpa en ny rigg för 10.000-tals kronor innan man betalt hyran för månaden och att aktivt stödja en verksamhet som går ut på att flygplan startar och landar så många gånger per dag som möjligt. Det är i såna sammanhang som känslorna liksom tar överhand och vad som är förnuftigt ur framtida generationers synvinkel inte spelar någon som helst roll.
Så om man ska döma andra efter sig själv så betyder det att allt vi gör, det gör vi bara för att det finns uppenbara fördelar för oss själva (nytta och njutning) och om det turligt nog råkar sammanfalla med vad som är bra för samhället, barn och barnbarn så är det bara tur.
Hjälp.
Trodde det var längre tid faktiskt, kanske känns så när man tar till sig en åsikt och gör den till sin egen.
Min 12-åriga bojkott mot franska viner är nog det mest uthålliga jag gjort i miljöväg. I och för sig gillar jag lågenergilampor, och jag kör en liten bil som går på blyfri bensin men det är nog är mest för att det finns en ekonomisk fördel. Och källsorterar gör man ju förstås, men det "måste" man ju, typ.
Men i grund och botten kan jag inte påstå att jag brinner för miljön, jag är lite för bekväm och har lite för mycket här och nu kring mig för att orka ta ansvar för framtiden hela tiden. Jag är nog ganska vanlig tror jag.
Om man rannsakar det som faktiskt motiverar mig så handlar det om pengar och om att det finns fullgoda alternativ som jag kan välja. Det finns ju t.ex. hur många bra alternativ som helst till franska viner (och dessutom har jag ett undantag i min bojkott som säger att om jag blir bjuden så får jag dricka...). Det kan ju vara ett tips till alla politiker kanske - för att en vanlig svensk ska bli miljövänlig krävs det ekonomiska incitament och fullgoda alternativ (som inte blir dyrare, helst billigare).
Sen finns det ju saker i livet där alla prioriteringar vänds upp och ner. Som att köpa en ny rigg för 10.000-tals kronor innan man betalt hyran för månaden och att aktivt stödja en verksamhet som går ut på att flygplan startar och landar så många gånger per dag som möjligt. Det är i såna sammanhang som känslorna liksom tar överhand och vad som är förnuftigt ur framtida generationers synvinkel inte spelar någon som helst roll.
Så om man ska döma andra efter sig själv så betyder det att allt vi gör, det gör vi bara för att det finns uppenbara fördelar för oss själva (nytta och njutning) och om det turligt nog råkar sammanfalla med vad som är bra för samhället, barn och barnbarn så är det bara tur.
Hjälp.
Kommentarer
Trackback
