London here we come
Det här blir lite "catching up" för vi drog till London den 5 juli och inga datorer tog vi med oss, så det har blivit ett litet bluppehåll.
Det här var första gången på ?? år som jag reser - inklusive semester - utan datorn som sällskap. Kändes lite naket på nåt sätt, men ändå rätt sunt.
Anledningen till att vi åkte var att jag hade ett litet uppdrag för engelska jordbruksdepartementet. Jag och några till skulle tycka till om innehållet och kvalitén på den forskning som man finansierar inom området smittsamma djursjukdomar, med inriktning på smittskydd.
Eftersom det hela skulle gå av stapeln på Meijas 3-årsdag så tyckte jag att det skulle vara kul om resten av familjen (alla utom Ida som redan är i UK) också följde med, så så blev det.
I taxin på väg till flyget kom vi på att vi glömt att ta med Meijas vagn. Scheisse. Kånka runt på en trött 3-åring och shop-til-you-drop är inte kompatibelt liksom... så det kom att prägla hela resan kan man ju säga.
Jag hade bokat ett billigt hotell i Covent Garden, typ 1500 spänn per natt för oss allesamman. Det visade sig vara ett mycket litet rum, högst upp (4e våningen) utan hiss och med extremt smala trappor..
Tur att man inte lider av klaustrofobi och panikångest. Hur som helst, allt funkade i rummet (utom toasitsen som lossnade så fort man vred sig för att ta toapapper) men vissa saker hade sett sina bästa dagar.
Vi fick lyfta ner porslinet från plasthyllan där tekokaren stod, för den hade spruckit och sluttade betänkligt ner mot sängen där Ken skulle ha sitt huvud. Fläkten i taket snurrade bra, men för varje varv såg det ut som att den skulle lossna. Duschstången hade pajat, men säg det som inte lite resårband kan fixa!
Hotellet låg som sagt centralt, vilket också innebar att det var ganska hög ljudnivå...eftersom vi var tvungna att ha fönstren öppna. Och eftersom både polis och ambulans drog på med blåljus och siren med jämna mellanrum. Andra natten hade vi köpt öronproppar så då sov både Ken och jag riktigt bra faktiskt. Meija sov på ett par dubbelvikta överkast på golvet.
Men trots att det inte var det lyxigaste kyffet i stan så måste jag säga att jag tyckte det var helt prisvärt. Varmt vatten, stadig engelsk frukost, 24-timmars reception och tokcentralt. Ska man bara sova så... I'll recommend it to anyone. Seven Dials Hotel på 7, Monmouth Street.
Utsikt från fönstret ner mot "balustraden" där duvorna satt och häckade. Bara en armslängd ner fanns allt man behövde; cigaretter, kondomer och en tidning med intressanta headlines...
Det här var första gången på ?? år som jag reser - inklusive semester - utan datorn som sällskap. Kändes lite naket på nåt sätt, men ändå rätt sunt.
Anledningen till att vi åkte var att jag hade ett litet uppdrag för engelska jordbruksdepartementet. Jag och några till skulle tycka till om innehållet och kvalitén på den forskning som man finansierar inom området smittsamma djursjukdomar, med inriktning på smittskydd.
Eftersom det hela skulle gå av stapeln på Meijas 3-årsdag så tyckte jag att det skulle vara kul om resten av familjen (alla utom Ida som redan är i UK) också följde med, så så blev det.
I taxin på väg till flyget kom vi på att vi glömt att ta med Meijas vagn. Scheisse. Kånka runt på en trött 3-åring och shop-til-you-drop är inte kompatibelt liksom... så det kom att prägla hela resan kan man ju säga.
Jag hade bokat ett billigt hotell i Covent Garden, typ 1500 spänn per natt för oss allesamman. Det visade sig vara ett mycket litet rum, högst upp (4e våningen) utan hiss och med extremt smala trappor..
Tur att man inte lider av klaustrofobi och panikångest. Hur som helst, allt funkade i rummet (utom toasitsen som lossnade så fort man vred sig för att ta toapapper) men vissa saker hade sett sina bästa dagar.
Vi fick lyfta ner porslinet från plasthyllan där tekokaren stod, för den hade spruckit och sluttade betänkligt ner mot sängen där Ken skulle ha sitt huvud. Fläkten i taket snurrade bra, men för varje varv såg det ut som att den skulle lossna. Duschstången hade pajat, men säg det som inte lite resårband kan fixa!
Hotellet låg som sagt centralt, vilket också innebar att det var ganska hög ljudnivå...eftersom vi var tvungna att ha fönstren öppna. Och eftersom både polis och ambulans drog på med blåljus och siren med jämna mellanrum. Andra natten hade vi köpt öronproppar så då sov både Ken och jag riktigt bra faktiskt. Meija sov på ett par dubbelvikta överkast på golvet.
Men trots att det inte var det lyxigaste kyffet i stan så måste jag säga att jag tyckte det var helt prisvärt. Varmt vatten, stadig engelsk frukost, 24-timmars reception och tokcentralt. Ska man bara sova så... I'll recommend it to anyone. Seven Dials Hotel på 7, Monmouth Street.
Utsikt från fönstret ner mot "balustraden" där duvorna satt och häckade. Bara en armslängd ner fanns allt man behövde; cigaretter, kondomer och en tidning med intressanta headlines...
Kommentarer
Trackback
